#MeAndMyRights: Om massövervakning och etnisk profilering är så dåligt, vad bör vi göra istället?

Ibland får vi som arbetar för mänskliga rättigheter kritik för att vi är så negativa om allt som regeringar gör utan att själva komma med några rimliga förslag. Därför kommer här vårt bidrag.

Som vi förklarat i en tidigare artikel har myndigheterna ofta redan sedan tidigare känt till några eller samtliga förövare inblandade i senaste tidens terrorattacker. Antingen visste säkerhetstjänsterna om att de varit inblandade i våldsam extremism, eller så kände polisen till dem på grund av inblandning i brottslig verksamhet, eller så visste någon annan del av staten om att de led av psykiska problem. Detta tyder på att säkerhetstjänsterna slösar tid och resurser när de samlar in och söker igenom information från allmänheten. Istället skulle säkerhetstjänsterna behöva utökade resurser för att kunna följa upp särskilda misstänkta och förbättra kanalerna för informationsdelning med utländska underrättelsetjänster. Regeringen bör även förändra hur fängelser är organiserade för att förhindra personer som dömts för brott från att dras in i våldsam extremism under sin tid i fängelse. Mentalsjukvården skulle kunna förbättras för att ge adekvat vård. Och kanalerna för informationsdelning mellan olika delar av regeringen bör förbättras så att säkerhetstjänsterna kan agera redan på varningstecknen.

Dessutom kan säkerhetstjänsterna förändra sina arbetssätt. Forskning visar att den största källan till upplysningar om terrorism och brott i allmänhet är information från allmänheten. Det faktum att polisen inte lyckades förhindra attackerna i Frankrike och Belgien år 2015 och 2016 skyldes delvis på det faktum att de inte hade någon kontakt med (och därför ingen information från) lokala samhällsgrupper. Bevis tyder på att regeringar bör anta en modell för "samhällsförankrad" bevakning som bygger på ömsesidigt förtroende och partnerskap mellan polisen och lokalbefolkningen. Detta leder till att polisen och samhällsgrupper på ett naturligt sätt utbyter information som göra det lättare att upptäcka problem. Men detta är en policy som måste gälla hela befolkningen (inte bara minoriteter) med syfte att skapa genuint förtroende, inte att rekrytera spioner. Annars kan det slå slint och leda till ytterligare förbittring och misstänksamhet mellan minoriteter och myndigheterna.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights

Man kan så klart invända att det finns för många personer med misstänkta kopplingar till våldsam extremism för att säkerhetstjänsterna ska kunna bevaka dem alla. Ökade resurser för aktiv bevakning kan underlätta, men skulle antagligen inte räcka. Om detta stämmer måste regeringar även granska hur och varför människor utsätts för radikalisering och dras in i våldsam extremism till att börja med. Om regeringar kan minska sannolikheten att människor radikaliseras kommer man att ha färre potentiella förövare att oroa sig för. Forskare är överens om att radikalisering och indragning i våldsam extremism är en process som har flera stadier.

Det första är ilska över en orättvisa som leder individen att ifrågasätta den existerande sociala, rättsliga, ekonomiska eller politiska ordningen. Detta kan vara en personlig erfarenhet av diskriminering (så som att bli nekad ett jobb eller stoppad av polisen på grund av din etnicitet) eller att du ser lidande i samhället omkring dig antingen på hemmaplan (fattiga områden, höga nivåer av arbetslöshet, brottslighet, bostäder av bristande kvalitet, låga utbildningsprestationer) eller utomlands (särskilt västerländska länder som hjälper förtryckande diktaturer att hålla sig kvar vid makten eller deltar i konflikter i Mellanöstern).

Sedan kommer en identitets- eller syfteskris – ibland slits människor mellan sin nationella identitet och sin etniska eller religiösa identitet. Detta sker oftare när individer upplever att de inte har något att säga till om i samhället, om de till exempel inte har ett jobb, har låg utbildning och diskrimineras av allmänheten och myndigheter.

I det tredje stadiet kombineras de två första faktorerna för att skapa en "kognitiv öppning" som gör individen mottaglig för en ny, radikaliserande samhällsberättelse. Det är vid den här punkten som individen söker svar för att kunna förstå den orättvisa och isolering som han eller hon upplever. Och det är i det här stadiet som en rekryterare eller mentor kan använda en färdig, välkonstruerad förklaring som bygger på selektiva och förvridna tolkningar av heliga skrifter för att förklara världen som en konflikt mellan islam och de judiska och kristna religionerna.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights

Det fjärde och sista stadiet tenderar att infalla när individen går med i ett nätverk eller en grupp där andra individer med liknande erfarenheter genomgår ömsesidig radikalisering, ofta under ledning av en mentor eller rekryterare. Det verkar som att detta även kan ske på nätet om en individ exponerar sig själv för material som gör att han eller hon kan "självradikaliseras". I det här stadiet överger individen sina tabun om att döda oskyldiga för att rättfärdiga framtida våldshandlingar.

Även om vissa regeringar uppger att de försöker förhindra radikalisering och indragning i våldsam extremism tenderar de att enbart fokusera på de senare stadierna, genom att till exempel försöka stoppa spridandet av indoktrinerande material på nätet. Det vill säga, de försöker hindra rekryterare från att utnyttja den "kognitiva öppningen". Men för att identifiera personer som är radikaliserande måste de spionera på hela samhällsgrupper, vilket i sin tur skapar förbittring, utfrysning och misstro – faktorer som bidrar till att skapa en miljö som gynnar radikalisering.

Istället skulle regeringar kunna ta itu med de större problemen som skapar marginalisering och isolering till att börja med. Och allt som skulle krävas är att myndigheterna implementerar sina existerande människorättsskyldigheter: att främja rasjämlikhet, straffa diskriminering och hatbrott, förbättra tillgången till utbildning och (icke-segregerade) bostäder och ta sina människorättskyldigheter i beaktning även i utrikespolitiken. Detta skulle minska risken för att individer blir mottagliga för radikalisering till att börja med.

Detta innebär dock inte att radikalisering skulle upphöra – det kommer alltid finnas individer som kan övertygas om att begå våldshandlingar. Men genom att förverkliga människorättsstandarder skulle regeringar antagligen få en enorm inverkan på strömmen av nya rekryter, vilket skulle göra säkerhetstjänsternas uppgift mer lätthanterlig.

Detta är den sista artikeln i den här omgången av vår artikelserie #MeAndMyRights. Nu har du fått lära dig om varför massövervakning och etnisk profilering inte är svaren i kampen mot terrorism. Vi hoppas att du kan hjälpa till att förklara för dina vänner och familjemedlemmar varför det bästa sättet för regeringar att skapa en trygg miljö för allmänheten är genom att uppfylla sina rättsliga skyldigheter och tillämpa mänskliga rättigheter i praktiken.

Om du söker mer djupgående information eller skulle vilja läsa mer om bevisen och studierna vi hänvisar till kan du ta dig en titt på hela vår rapport 'Säkerhet genom mänskliga rättigheter' här.