#MeAndMyRights: Massövervakning är som en tekanna i choklad

På vilket sätt? Båda är lönlösa och farliga. Traditionella metoder är de enda som har hjälpt säkerhetstjänster att stoppa terrorism. Massövervakning ger inte några resultat och dränerar resurser bort från mekanismer som faktiskt fungerar.

Alla tillgängliga bevis visar att när säkerhetstjänster faktiskt har lyckats fånga en terrormisstänkt har det aldrig varit tack vare information som samlats in med hjälp av massövervakning. Istället har det handlat om information som samlats in med traditionella metoder. Dessa beprövade tillvägagångssätt innefattar till exempel polisutredningar, personspaning, information från meddelare eller förvarningar från vänner, släktingar eller medlemmar i den misstänktes samhällsgrupp.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights.

Forskning visar även att det inte är en brist på massövervakning som hindrat säkerhetstjänster från att ingripa för att stoppa majoriteten av terrorattackerna i västvärlden sedan år 2001. Det är svårt att hitta en attack vars förövare säkerhetstjänsterna inte kände till innan den skedde. Säkerhetstjänsterna lyckades inte stoppa dessa förövare eftersom de inte bevakade dem tillräckligt noga vid tiden för attackerna. Varför inte? Det finns tre ofta förekommande skäl, och inget av dem är en brist på massövervakning. Det första skälet är att säkerhetstjänsterna inte hade resurserna att bevaka alla misstänkta de skulle vilja. Så de måste prioritera. Och ibland felprioriterar de. Det andra skälet är att man ignorerade förvarningar om särskilda misstänkta som man fått från andra regeringars underrättelsetjänster. Den tredje är att säkerhetstjänsterna inte var tillräckligt bra på att dela information med eller att agera på information från sina egna avdelningar och andra statliga tjänster. Vad detta visar är att massövervakning inte är en del av svaret på terrorism. Säkerhetstjänster behöver istället få bättre resurser och bli mer välorganiserade. Det skulle göra det möjligt för dem att hålla ett öga på fler kända misstänkta och samarbeta bättre med andra myndigheter.

Massövervakning är farligt eftersom det kräver pengar för utrustning och personal som ska analysera och utreda informationen, trots att det inte leder till några resultat. Pengarna och personalen som massövervakning kräver skulle kunna användas till att förbättra traditionella former av utredning som faktiskt gör oss tryggare. Dessutom producerar massövervakning en stor mängd irrelevant information som distraherar utredare från verkliga hot de redan känner till.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights.

Det förekom ett antal attacker under år 2016 och 2017, till exempel attacken med en lastbil i Nice och flera "ensamvargs"-attacker i USA och Tyskland, vars förövare säkerhetstjänsterna inte redan kände till och inte redan hade kopplat till terrorism och våldsam extremism. Men oftast var myndigheterna medvetna om dessa individer – på grund av antingen brottslig verksamhet och/eller psykiska problem. Europol, EU:s brottsbekämpande myndighet, har varnat att psykiska problem, snarare än ett verkligt ideologiskt engagemang för våldsam extremism, är en nyckelfaktor i attackerna som genomförts av "ensamvargar". Återigen är massövervakning inte rätt lösning för att hantera dessa sorters förövare: varför samla in en enorm mängd information från allmänheten när förövarna tenderar att vara individer som redan har varit i kontakt med myndigheterna? Istället verkar det rimligare att regeringar bör säkerställa: först, att de ger lämplig vård och stöd till individer med psykiska problem som skulle kunna bli mottagliga för påverkan att agera våldsamt; sedan, att de hindrar personer från att vändas till våldsam extremism under sin tid i fängelse.

Om du söker mer djupgående information eller skulle vilja läsa mer om bevisen och studierna vi hänvisar till kan du ta dig en titt på hela vår rapport 'Säkerhet genom mänskliga rättigheter' här.