Så använder vi våra rättigheter för att återta våra friheter efter coronakrisen

Många av oss är okej med att låta regeringen tillfälligt inskränka våra friheter för att stoppa spridningen av coronaviruset. Men mänskliga rättigheter ger oss verktygen vi behöver för att återta våra friheter så snart restriktionerna inte längre behövs.

När vi ger politiker mandat att regera vill vi att de ska fatta beslut med allas vårt intresse i åtanke. Under de kommande månaderna kommer våra samhällen att navigera sig fram genom coronapandemin. Vi förväntar oss att våra regeringar ska använda de befogenheter vi gett dem för att skydda oss och ge alla det stöd de behöver. Ibland kommer våra regeringar att behöva be allmänheten om att tillfälligt få inskränka vissa av våra friheter. Detta får bara ske om allmänheten svävar i stor fara. Det kallas "undantagstillstånd."

Vilka sorts friheter är det vi pratar om?

Människor är sociala varelser. Vi tycker om att resa, röra oss fritt, träffa vänner och familj samt gå på konserter, på sportevenemang, till kyrkan och till jobbet. Därför räknas "fri rörlighet" och "mötesfrihet" till de mänskliga rättigheterna. Men om vi nyttjar dessa rättigheter för att sammanstråla i stora grupper under en tid då ett farligt virus sprider sig i samhället kan det sluta med att vi bidrar till att det sprids.

Vi vill alla ha ett privatliv. Det gör det möjligt för oss att utbyta åsikter, läsa nyheter och besöka olika platser i vetskapen om att vi inte bevakas. Det är därför vi har rätt till ett privatliv – så att vi kan hålla personliga uppgifter för oss själva. Idag använder alla människor internet och har en mobiltelefon. Vi lämnar ut mycket information om oss själva och våra liv på nätet. Många regeringar vill få tag på den här informationen och använda den för att hålla koll på vem som har blivit infekterad, var de befunnit sig och om folk håller sig hemma.

Vad är problemet?

Ibland går regeringar för långt i sina inskränkningar av våra friheter eller låter restriktionerna vara aktiva längre än de behöver. Vi såg exempel på detta efter terrorattackerna i Europa för några år sedan. Många regeringar gav sina säkerhetsstyrkor befogenhet att spionera på oss, förbjuda demonstrationer och visitera samt gripa personer utan bevis. Många av dessa inskränkningar lever vi fortfarande med. Och i slutändan hjälpte inte en enda av dessa befogenheter att förhindra eller straffa terrorism.

Idag samlar många av EU:s regeringar in våra personliga uppgifter för att spåra vart vi befinner oss och hur vi mår. Detta skulle kunna vara godtagbart om informationen enbart används i kampen mot coronaviruset, om den raderas efter en kort tid och om insamlingen upphör efter att pandemin ebbat ut. Då skulle inskränkningen av våra privatliv hållas till ett minimum och det skulle kunna hjälpa myndigheterna att rädda liv. Men vissa regeringar ber nu telefonbolagen att helt enkelt lämna över all information de har om oss utan några av dessa skyddande begränsningar. Vi vet inte hur länge man planerar att lagra informationen, vad man kommer att göra med den i framtiden eller om man någonsin kommer att sluta samla in den.

Många regeringar, så som i Storbritannien, Italien och Frankrike, har också infört lagar som ger polisen befogenhet att sätta personer som samlats på offentliga platser eller som misstänks för att bära på viruset i förvar. I Storbritannien kommer dessa befogenheter att gälla i två års tid. Det är antagligen betydligt längre än de kommer behövas. I Italien och Frankrike måste motsvarande befogenheter återaktiveras efter ett par veckor eller månader.

Hur får vi tillbaka våra friheter?

Föreställ dig en ny lag som ger polisen befogenhet att beslagta din bil så att de kan leverera livsviktiga mediciner. Du skulle nog vara glad att hjälpa till. Men skulle du inte vilja få garanti på att du får tillbaka din bil så snart som möjligt? Och garanti på att polisen inte kan använda din bil till något annat, som en tripp till havet till exempel? Du vill nog även veta att det det finns en oberoende domare som du kan vända dig till för att se till att detta efterlevs. Detsamma gäller våra friheter, så som rätten till ett privatliv eller att röra sig fritt och träffa andra människor.

Det är därför som rätten till en oberoende domstol är en mänsklig rättighet. Det är de oberoende domstolarnas jobb att kontrollera att regeringar sköter sig när de inskränker våra friheter. Domare ser till att våra ledare inte fråntar oss mer än de verkligen måste. De ser även till att vi får tillbaka våra friheter så snart som regeringar inte längre behöver inskränka dem. Och detsamma gäller våra representanter i parlamentet. Vi har en mänsklig rättighet att få välja våra representanter genom att rösta i val. Och det är deras jobb att se till att våra ministrar inte fråntar oss alltför många friheter alltför länge. I kommande artiklar kommer vi att förklara hur vi dessutom är beroende av oberoende journalister och aktivister som ser till att våra ministrar inte missbrukar sina befogenheter.

I länder som Ungern, som varken har oberoende domstolar eller rättvisa val och där regeringen kontrollerar majoriteten av medier och attackerar aktivister är det svårare att nyttja våra rättigheter för att återta våra friheter. Den ungerska regeringen tycks använda coronaviruset som ett svepskäl för att ta ytterligare steg mot att införa diktatur. Till exempel vill premiärminister Orbán införa en lag som skulle göra det möjligt för regeringen att spärra in journalister som kritiserar regeringen. Tyvärr ser det inte ut som att den Europeiska unionen kliver in för att skydda demokratin i Ungern. Därför är det viktigt att vi alla förstår, nyttjar och försvarar våra rättigheter och friheter.