'Rökridå eller verklighet': en intervju om att skydda HBTQ-gemenskapen i Serbien

Boban Stojanovic och hans partner Adam Puskar, HBTQ-aktivister och ledande personer inom organisationen bakom Belgrad Pride, tvingades i exil av rädsla för sina liv.
Boban Stojanovic och hans partner Adam Puskar fruktade för sina liv och tvingades i exil till Kanada år 2016. Efter att i åratal ha kämpat mot hatpropaganda och för rättigheter för HBTQ-gemenskapen i Serbien och bortom dess gränser anser de att lagstiftningen som var avsedd att skydda dem har misslyckats bedrövligt.

Lagstiftning mot diskriminering infördes i Serbien i mars år 2009 i form av lagen om förbud mot diskriminering (Zakon o zabrani diskriminacije). Det övergripande syftet med antidiskrimineringslagen var att införa en systemisk lag som grund för integrerat och generellt antidiskrimineringsskydd inom samtliga områden.

Under denna allomfattande lagstiftning har man infört förstärkta mekanismer för "skydd mot alla former av diskriminering (inklusive, utan begränsning, på grund av ras, kön, sexuell läggning, gener, religion, kultur, funktionsnedsättning, ålder, politisk tillhörighet eller medlemskap i fackförbund eller andra organisationer, osv)."

Men många marginaliserade grupper i Serbien, såsom HBTQ-gemenskapen, hävdar att lagen bara är en rökridå och att verkligheten ser väldigt annorlunda ut.

"Att vara homosexuell aktivist i Serbien innebär att utsättas för många olika sorters hatpropaganda och våld. Under årens lopp har jag tyvärr upptäckt att ett av de vikigaste målen för hatare är att sprida rädsla för att försöka göra oss bräckliga," säger Boban Stojanovic.

De fortsätter sin kamp för lika rättigheter från Calgary, Kanada, där Civil Rights Defenders fått chansen att träffa Boban och Adam för att prata om verkligheten för HBTQ-personer i Serbien och vad han och hans partner har upplevt.

Följande är en intervju med Boban Stojanovic och Adam Puskar, HBTQ-aktivister och ledande personer inom organisationen bakom Belgrad Pride.

Kan ni kort sammanfatta vad som ledde fram till att ni båda blev tvungna att lämna Serbien för Kanada?

Otrygghet. Och, dessutom, bristande respekt för våra liv, HBTQ-gemenskapens liv, och vårt hängivna arbete för att bygga en människorättskultur i Serbien. Detta är även kopplat till talrika olösta fall av hatpropaganda och angrepp mot oss som förts inför serbisk domstol, och serbiska beslutsfattares arroganta inställning. Till exempel är attacken mot vår lägenhet år 2013 fortfarande under utredning, samtidigt som två av förövarna som identifierades i augusti år 2016 fortfarande går fria.

Hur känner ni om att behöva lämna ert land på grund av att ni är i fara, enbart för att vara HBTQ-aktivister?

Det var ett väldigt svårt beslut för oss. Inte för att vi vill vara patetiska eller framställa oss själva som offer, men för oss som människorättsförsvarare som tror djupt på samhällsförändring och accepterar alla dessa negativa upplevelser som priset vi måste betala för vår frihet. Vårt beslut fattades efter många konversationer och mycket självrannsakan som jag och Adam genomgick för att vara starka och överleva antimänniskorättsklimatet i Serbien. Människorättsaktivister är i riskzonen även i länder som är liberalare än Serbien, men i vårt land är den fullständiga bristen av institutionellt intresse för att skydda människorättsförsvarare slående. För att överleva var vi tvungna att flytta.

Boban och Adam säger att de som aktivister har en "plikt att tala ut om det homofobiska våld vi stått inför."

Hur utbredd är hatpropaganda och attacker mot HBTQ-gemenskapen i Serbien? Kan ni ge något särskilt exempel, från er egen erfarenhet eller från något ni sett?

Varje gång jag publicerade en historia om någon hatattack mot oss på Facebook fylldes min inbox med referenser till liknande upplevelser från andra HBTQ-personer. Men de flesta av oss är fortfarande tvungna att leva i skam och rädsla för social utfrysning och i de flesta fall i utsatthet för våld och diskriminering mot HBTQ-gemenskapen. Dessa händelser går fortfarande till stor del orapporterade och oregistrerade. Vi är osynliga i det större Serbiska samhället.

Hur anser ni att framtiden ser ut för HBTQ-personer i Serbien? Har ni något hopp?

Som med allt kan vissa saker förändras med tiden. När frågan öppnas upp blir den på sätt och viss ohejdbar. Jag är inte öppet rädd för förändringens form—jag är övertygad om att det kommer att ske någon förändring—men det jag oroar mig för är innehållet, lagstiftares och myndigheters hängivelse och, framförallt, dess fortsatta hållbarhet/styrka. Trivialisering av samhället har även lett till en djup diskussion om HBTQ-rörelsen och -gemenskapen, så jag kan inte se några grunder för vidare främjande av HBTQ-rättigheter i Serbien under de kommande tio åren.

Har ni något budskap till de personer och grupper som har tvingat in er i den här situationen?

Som aktivister känner vi att det är vår plikt att tala ut om det homofobiska våld vi stått inför. Men efter varje attack kände jag att jag framställdes som en lögnare: min berättelse fanns där för alla att höra, men inför det serbiska rättsväsendet fanns inga förövare, mina farhågor gick fullständigt oerkända och trivialiserade, och självklart ledde inga av fallen till några svar och domstolarna utfärdade inga straffpåföljder mot angriparna, vilket ytterligare skalade bort föreställningar om trygghet och rättvisa. När jag läste kommentarer på internet och lyssnade på vad folk runt omkring mig hade att säga fanns det alltid en anklagande ton: jag gör det jag gör eftersom jag behöver pengar och uppmärksamhet från media. Istället för att stärka samarbetet mellan människorättsförsvarare och statliga institutioner har serbiska ledare beslutat sig för att vara opartiska och tillåtit homofobiska huliganer och hatare att bli starkare än lagen.

Serbien är ett kandidatland till EU, men många HBTQ-personer lever i rädsla. Vad anser ni att regeringen måste göra innan HBTQ-personer kan börja känna sig trygga i det serbiska samhället?

I mer än två årtionden har det serbiska samhället levt i en kultur av lögner. Och detta är vad som främst ödelägger en kultur som stödjer mekanismer för att medborgare ska kunna leva fria från rädsla. Det är denna kulturnedbrytning som leder till misären vi ser i Serbien idag. Om serbiska beslutsfattare vill ändra något måste de fokusera på att diversifiera den rådande kulturen till en människorättskultur. Mänskliga rättigheter är en idé och ett ideal, och som med alla andra idéer måste människor ge den mening. Om vi bara tittar på offentliga frågor i Serbien idag, om vi bara analyserar premiärministerns och andra ledande personers beteende; det som står ut är en hög nivå av arrogans och en låg nivå av sympati, utan aptit för hållbar förändring, i vad jag ser som ett ödelagt land. Det första stora steget är att skapa en miljö i vilken människors värdighet kan stärkas. För att uppnå detta måste man förändra kulturen.