River ner murar: italienare bekämpar främlingsfientlighet med generositet och välvilja

Händelsen i den italienska staden Goro, där medborgare byggde barrikader för att blockera en buss med 11 migrantkvinnor och deras 8 barn visar på rädslan kring migrationsfrågan. Men dessa handlingar talar inte för alla italienare.
Om du frågar en handfull italienska medborgare vad det innebär att vara italiensk är det väldigt osannolikt att du får samma svar från alla. Men om du frågar dem vad italienarnas viktigaste egenskaper är, kommer kanske samtliga att svara att de är ett väldigt öppet och generöst folk.

Vi på CILD vill hålla med. Vi önskar att vi kunde säga att italienare inte sätter upp barriärer. Men italienare bygger murar och har gjort det under lång tid.

Italienare bygger murar med populistiskt politiskt språk om att "italienare kommer först." Italienare bygger murar på sociala medier, där de skriver att "migranterna invaderar oss." Italienare bygger murar med demonstrationer på gatorna, där de skriker åt människor att återvända hem.

De twittrade det, de delade det på Facebook, de sade det, de skrek det, och nu har de också gjort det.

Italien som stängde sina dörrar

Det hände i en liten stad som heter Goro, med en befolkning på 4 000 personer. Kvällen den 23 oktober år 2016 byggde en handfull medborgare träbarrikader på de tre gatorna som leder in i staden för att blockera vägen för migranterna som skulle förflyttas dit.

De var elva kvinnor och åtta barn. Kvinnor och barn. Medmänniskor, men som fötts i Aleppo istället för Goro. Migranternas buss blev tvungen att vända och åka till en annan stad.

Det andra Italien

De goda nyheterna är att dessa italienare inte representerar majoriteten av folket i vårt vackra land.

I Neapel hängde medborgare upp enorma banér i hamnen och på gatorna med ett väldigt simpelt budskap: "Välkomna, flyktingar. Napoli är ert hem."

I Rom organiserades och drevs Centro Baobab enbart av migranter och frivilligarbetare som tog emot och sorterade mat, kläder, tält och madrasser från medborgare som bor i området (det vill säga innan myndigheterna tömde hela området i slutet av september).

Centro Baobab i Rom erbjöd mat, kläder och annat till flyktingar innan det stängdes i september.

I Lampedusa är alla invånare frivilligarbetare, som öppnar sina hem och delar sin mat och sina kläder med migranter. I södra Italien och på öarna finns första och tillfälliga flyktingförläggningar, medan det i hela territoriet finns långtidsförläggningar för vuxna och ensamkommande barn som drivs av statsförvaltningen eller civilsamhället.

Röda korsets frivilligarbetare arbetar under de svåraste förhållandena, under långa och påfrestande skift, med att försöka inhysa, ta hand om och mata alla. Den italienska kustbevakningen och flottan patrullerar inte bara kusterna; de räddar liv varje dag. Medborgare donerar sina varor, sin tid och sina färdigheter för att hjälpa människor som har förlorat allt förutom sina liv.

Rädslan för den "andra"

Efter händelsen i Goro sade många offentliga myndigheter och politiker att de skämdes över personernas beteende. Men vi måste också fråga oss själva var rädslan som orsakade handlingen kommer ifrån.

Bortsett från det faktum att det handlade om harmlösa kvinnor och deras barn, vad leder människorna i Goro och andra till att frukta och avvisa migranter? Kanske är det sättet som frågan beskrivs i media, eftersom det verkar som att de positiva aspekterna av migration och berättelserna om framgångsrik integration inte når rubrikerna.

Kanske är frågan alltför politiserad för att prata om med hjälp av siffror, fakta och mönster. Det är helt tydligt att förvirringen som orsakas av motsägelsefull eller ensidig information leder många personer att frukta de som kommer från platser söder om Italien, och att kategoriska dem som "andra," inte del av ett "oss."

Vi hoppas att de positiva exemplen på generositet och integration kommer att hindra spridandet av rädsla och hjälpa riva ner murarna som byggts för att stänga ute de som flyr från krig och våld.