Allt vi behöver är kärlek – eller?

Kärleken är ovärderlig, men är den tillräcklig för att upprätthålla en demokrati om en auktoritär politiker kommer till makten?

Ja, julsäsongen må redan vara över, och nej, detta är inte ytterligare en artikel om Love Actually. Det är en artikel om politik, symboler och känslornas roll. Och om en bok skriven av en av vår tids mest framstående politiska filosofer, Martha C. Nussbaum.

I Political Emotions: Why Love Matters for Justice (2015) hävdar Nussbaum att liberal politisk filosofi hittills haft väldigt lite att säga om "det anständiga samhällets psykologi". Medan liberaler oftast betonar vikten av opartiskhet, jämlikhet inför lagen, individuella rättigheter och intressen verkar de missa det faktum att alla liberala demokratier som vill säkerställa varaktig stabilitet måste kultivera vissa känslor hos sina medborgare. Och dessa känslor är enligt Nussbaum på en grundläggande nivå kopplade till kärlek. Enligt Nussbaums åsikt är lidelsefri bekräftelse av vissa principer, även när den åtföljs av respekt eller sympati, helt enkelt inte tillräckligt för att upprätthålla det sociala samarbete som krävs. Kulturen hos allmänheten, menar hon, "kan inte vara ljummen och kärlekslös" om goda principer och institutioner ska kunna överleva. För det krävs kärlek. Och kärlek enbart.

Nussbaums argument må vara något överförenklat. En kritiker påpekar till exempel att medan Nussbaum insisterar på att ett rättvist skattesystem inte kan bibehålla sig självt i "avsaknad av kärlek riktad mot andra medborgare och nationen som helhet" så är det troligt att en kombination av andra motiv än kärlek kan fungera. Vissa av oss är bara för lata eller upptagna för att göra motstånd, andra är för rädda för att hamna i fängelse, och så vidare. Så det kan mycket väl vara så att kärlek inte alltid krävs. Men någon form av kärlek – eller åtminstone ett positivt känslomässigt engagemang – gentemot våra delade värderingar och mot andra medborgare hjälper definitivt att upprätthålla ett hälsosamt socialt samarbete.

Nationella symboler är kraftfulla identitetsmarkörer, symboler som genomsyrar vår vardag. Våra länders flaggor hänger på väggarna på offentliga inrättningar, nationalsången spelas inför fotbollsmatcher och på minnesdagar, och du får brev från myndigheterna med landets vapensköld på brevpappret. Syftet med nationella symboler är att få folk att känna sig som en del av någonting större än deras egen krets av släkt och vänner.

Auktoritära politiker försöker ibland övertyga dig om att det endast är deras anhängare som har rätt att bära de nationella symbolerna. Ibland hävdar de att de som visar upp de nationella symbolerna visar sitt stöd för det enda parti som representerar nationen – det vill säga deras. I båda fallen vill de att deras potentiella anhängare ska känna att det enda sättet att vara en sann medlem av den nationella gemenskapen är att stödja dem. Och de som inte stödjer dem är inte en del av nationen. De är landsförrädare.

Men de riktiga landsförrädarna är de auktoritära politkerna. Genom att erodera de känslomässiga banden mellan medborgarna underminerar de grunden för samarbete. Detta leder till bristande förtroende för varandra, våra institutioner och, till syvende och sist, ett fattigare och sorgligare samhälle för oss att leva i.

Låt dem inte göra det. Bär dina nationella symboler med stolthet. Det gör dig inte till en av deras anhängare. Och det kommer inte att göra dig till en anhängare av närsynt nationalism. Det visar bara ditt engagemang för det som ligger i folkets intresse, så som du ser det.

Du måste acceptera kakor från tredje parter för att kunna ta del av det här innehållet.