Resultatet av Azerbajdzjans val betvivlades aldrig, och den konstitutionella folkomröstningen den 26 september, som en framstående aktivist beskrev som "ett frontal-angrepp på demokratin" var inget undantag.
Syftet med de otaliga ändringarna av konstitutionen är i stor utsträckning att ytterligare befästa president Ilham Aliyevs järngrepp om makten. Ändringarna banar vägen för att hans unga son en dag ska kunna följa i sin fars fotspår, ger regeringen mer lagligt utrymme att slå ner på aktivister och minsta tillstymmelse till fri press, det vill säga de mycket få samarbetsovilliga journalister som fortfarande finns kvar på plats och som inte tynar bort bakom galler.
'Ingen grund i verkligheten'
Lokala och internationella människorättsgrupper fördömde atmosfären inför folkomröstningen, då oppositionspartier hindrades från att driva kampanjer, aktivister och journalister trakasserades och fängslades, och information om vad som faktiskt skulle stå på valsedeln förblev omöjlig att tillgå förutom genom en handfull oberoende mediatjänster på internet.
Inget av detta tycktes oroa Europarådets parlamentariska församlings övervakningsuppdrag, som inte fann något att kritisera:
"Omröstningsprocessen var transparent, välorganiserad, effektiv och fredlig hela valdagen, och inga allvarliga brott observerades under räkningsprocessen, och därför respekterar vi det azerbajdzjanska folkets vilja."
I utlåtandet noterades även att det "föregick kampanjande inför folkomröstningen, då båda sidor — förespråkare och motståndare — kunde yttra sina åsikter," vilket kritiker var kvicka att påpeka inte hade någon som helst grund i verkligheten.
Oppositionsgrupperna som försökte uppfylla de betungande registreringskraven för att få kampanja offentligt bemöttes med exempellöst trakasserande och tvingades i princip att dra tillbaka sina namninsamlingar. Omkring 200 demonstranter greps vid de två massmötena som den totalitära regimen slutligen gick med på att godkänna.
Påfyllda valurnor
PACE kinda inte finna några oegentligheter gällande röstningen, men landets två oberoende mediakanaler, Meydan TV och Azadliq Radiosu, spenderade folkomröstningsdagen med att publicera videor och fotografier av påfyllda valurnor och karusellröstning. Valkommissionen rapporterade överväldigande deltagande, men officiella live-flöden från kameror vid vallokalerna visade tomma lokaler och ensamma valrepresentanter.
Folkomröstningen är ytterligare ett kapitel i Europarådet och Azerbajdzjans smutsiga historia. År 2013 hade en PACE-delegation svårt att anmärka på valet trots att regeringens smartphone-app släppte resultaten innan väljare ens hunnit till valurnorna.
Två år senare, när andra observatörer höll sig borta efter att Baku infört villkor som omöjliggjorde trovärdig valövervakning, lät sig PACE inte avskräckas, och hyllade återigen Azerbajdzjans demokratiska äkthet.
Europarådet ska vara en organisation för demokratiska länder, men azerbajdzjanska ämbetsmän har visat svagt intresse för att se sitt land bli ett sådant. Detta brukade uppröra åtminstone somliga vid Europarådet — för ett årtionde sedan diskuterade rådet att upphäva Azerbajdzjans rösträtt — men medlemsländerna tycks ha beslutat att bara låtsas som att landet är en demokrati och hoppas på det bästa. I en ytterligare tvist tilldelades Azerbajdzjan till och med rådets ordförandeskap år 2014. Europarådet beskrivs ofta som "Europas främsta människorättsorgan," men utvecklingen sätter rådets trovärdighet på spel.
Mutad till underkastelse
Många har undrat varför ett organ vars enda ansvarsområde är att befrämja mänskliga rättigheter och rättssäkerhet verkar finna sin uppgift så besvärlig. I Kaviardiplomati, en genomgående och kritisk analys av Azerbajdzjans relation till rådet som producerats av Europeiska stabilitetsinitiativet (ESI), hävdar författarna att Baku mer eller mindre har mutat rådet till underkastelse:
Många representanter bjuds regelbundet in till Azerbajdzjan och betalas generöst. Under ett vanligt år bjuds minst 30 till 40 in, vissa av dem flera gånger. Personer bjuds in till konferenser, evenemang, ibland för sommarsemestern. Dessa är riktiga semestrar och det ingår många dyra presenter. Presenterna är oftast dyra silkesmattor, guld- och silverföremål, drinkar, kaviar och pengar. 2 kg kaviar är en vanlig gåva i Baku.
Medlemmar av PACE måste redogöra för gåvor värda mer än 200 euro, men det finns ingen offentlig databas över deklarationerna, och PACE:s stadgar innehåller inget uttryckligt straff för de som misslyckas med att följa bestämmelserna. Vi har begärt ut deklarationerna för samtliga medlemmar av observationsuppdraget och kommer att uppdatera den här artikeln när vi får ett svar.
I den ofta byzantinska organiseringen av pan-europeiska institutioner förbises ofta Europarådet. Det relativa dunklet skulle i teorin kunna befria dess medlemmar och göra det möjligt för dem att anta djärva ståndpunkter som inte är tillgängliga för inhemska politiker. Det gör det även möjligt för dem att ignorera sitt mandat och använda sin position till att skönmåla diktaturer och släta över brott mot mänskliga rättigheter.
Somliga, till exempel ESI:s ordförande Gerald Knaus, menar att Europarådet är kontraproduktivt och nedvärderar just nu, istället för försvarar, mänskliga rättigheter i sina medlemsländer. Det behöver inte vara så här, men observationsuppdragets senaste misslyckande att hitta något att kritisera i ett farsliknande val inger inte förtroende för PACE:s framtid.