Tech & Rights

Coronakrisen i Spanien – polisen begår övergrepp och det rättsliga skyddet eroderas

Spaniens regering har utlyst undantagstillstånd, vilket innebär ett antal inskränkningar av våra vanliga friheter. Vi kan inte tillåta krisen att frånta oss våra grundläggande rättigheter, så som rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång.

by Daniel Amelang

Den 14 mars, vilket redan känns som en evighet sedan, godkände det spanska ministerrådet kungligt dekret 463/2020, enligt vilket man utlyser undantagstillstånd. Under dessa exceptionella omständigheter kan den verkställande makten inskränka våra grundläggande rättigheter till viss grad, men aldrig upphäva dem. Detta är andra gången som undantagstillstånd utlyses i Spanien. Första gången var i samband med flygledarstrejken år 2010 när militären tog över deras arbetsuppgifter.

Detta dekret reglerar ett antal logistiska frågor, så som stängning av affärer, utegångsförbud samt mobilisering av militären. Men den aspekt med störst relevans för de advokater som ständigt besöker landets domstolar är den bestämmelse som fastslår att "Villkor samt tidsfrister som anges i samtlig processrättslagstiftning för hela rättsordningen upphävs och avbryts". All rättslig aktivitet lamslås, med andra ord.

Nästa paragraf räknar upp ett antal undantag till nedstängningen av rättsväsendet: "detta upphävande och avbrytande skall inte gälla habeas corpus-förfaranden, förfaranden gällande minibemanning eller fångar, besöksförbud, brådskande förfaranden gällande fängelseövervakning och säkerhetsåtgärder med avseende på våld mot kvinnor och minderåriga."

Med andra ord framgår det tydligt från dekretet att minimibemanning måste upprätthållas. Men trots att kriminaliteten sjunkit med 50 procent fortsätter polisen att häkta individer och gripanden för överträdelser mot undantagstillståndet ökar. I en rättsstat är det inte godtagbart att sådana inskränkningar av medborgarnas friheter placeras bortom rättslig granskning. Alla frihetsberövade personer bör alltså ha rätt att överklaga beslutet om kvarhållande inför en rättslig myndighet, att uttala sig inför en domare samt att försvara sina rättigheter.

Dekretet fastslår även att "domaren eller domstolen under utredningsstadiet kan besluta att genomföra förfaranden som på grund av sin brådskande natur inte kan skjutas upp". Därmed skyddas rätten till försvar både av kravet om minibemanning och domarens frihet att genomföra brådskande utredningsförfaranden.

Men praktiken stämmer inte alltid överens med teorin och ibland uppstår hinder till nyttjandet av ett fullgott försvar. Det finns fyra huvudsakliga anledningar till detta: (1) brist på resurser, (2) misslyckanden att hantera brådskande förfaranden, (3) rättsosäkerhet och (4) den fiendestraffkultur eller -straffrätt som nu tar form.

1. Bristande resurser

Bristande resurser har varit ett av rättsväsendets största problem i ett antal år. Det är brist på personal, nya faciliteter, modern teknisk utrustning, specifik utbildning för domare och åklagare – listan kan göras lång. Och nu, mitt under den pågående pandemin, saknas grundläggande skydd för individer och grupper.

Advokater uppmanas nu assistera fångar på polisstationer och i domstolar utan tillgång till handskar eller ansiktsmasker. För att skydda den egna hälsan måste dessa advokater undvika att komma för nära sina klienter – för att inte tala om fysisk kontakt – och spendera så lite tid som möjligt med dem (vilket gör det svårt att skapa en atmosfär av förtroende så att klienterna känner sig bekväma nog att ge sin version av händelseförloppet).

Detta skapar oro och misstro bland frihetsberövade som inser att deras försvar kan komma att bli lidande.

Vissa domare och åklagare (som själva tenderar att hålla ett visst avstånd till fångar som lämnar vittnesmål) kommer att försöka skicka bort fångarna så fort som möjligt, vilket kan resultera i minskad villighet att lyssna till försvarets hela berättelse.

Av dessa skäl skickade tre av de fyra huvudsakliga domarföreningarna i Spanien ett brådskande brev till den Ständiga kommissionen för rättsväsendets generalråd. I brevet varnade man om att man inte kommer att uppfylla kravet om minibemanning om man inte får garantier om skydd av domares hälsa.

2. Misslyckanden att hantera brådskande förfaranden

Som påpekats ovan lämnar dekretet utrymme för domare att enas om hanteringen av brådskande förfaranden som inte kan skjutas upp. I teorin framstår detta som oklanderligt. Men det är inte like lätt att omsätta i praktiken, med tanke på att domstolarna enbart bibehåller sin verksamhet på en miniminivå och att definitionen av "brådskande" kan variera från domare till domare.

Låt oss ta ett exempel från ett händelseförlopp som nyligen utspelat sig. En person greps och anklagades för att ha attackerat en polis, vilket hon nekar till. Den anklagade fördes inför domare och frigavs sedan. Tillsammans med den anklagades advokat utforskades platsen för gripandet, och man upptäckte att det fanns övervakningskameror. Med andra ord kan polisens ingripande ha spelats in och det kan finnas bevis för att hon är oskyldig. För två veckor sedan bad den anklagades advokat utredningsdomstolen att begära ut videoinspelningen från kommunfullmäktige, men brevet har lagts på hög. Detta är utan tvivel ett brådskande ärende då lagen säger att inspelningen måste raderas inom en månad om det inte begärs ut av en domare. Advokaten bad därför en domstol som fortfarande är öppen att begära ut materialet för några dagar sedan. Men begäran avslogs då man hävdade att man inte hade rätt kompetens. Detta innebär att advokaten i fråga kommer att behöva upprepa begäran ad nauseam eller riskera att förlora bevis som är av vitalt intresse för dennes klient.

Lamslagningen av rättsväsendet har tydliga effekter på rätten till försvar. Bevis riskerar att gå förlorade eller tappa i kraft. Och det gäller inte bara videoövervakning. I takt med att tiden går kommer vittnen gradvis att glömma viktiga detaljer som de snappat upp under centrala händelseförlopp och tappa i trovärdighet och kraft.

Dessutom kommer de fall som ackumulerats när undantagstillståndet lyfts att orsaka större förseningar än de som man tyvärr redan upplever inom det spanska rättssystemet, vilket kommer leda till ytterligare förfall av bevismaterial.

3. Rättsosäkerhet

Det förra skälet må inte vara kopplat till undantagstillståndet, men det är det tredje: advokatfirmor mottar nu fall där polisen vill bötfälla medborgare på subjektiva eller godtyckliga grunder – utan stöd i lagen – på grund av stor förvirring bland både medborgare och brottsbekämpande organ om vad som anses rättsligt bindande.

Till exempel har man mottagit samtal från medborgare som stoppats av polisen på väg till arbetet och som ombeds uppvisa certifikat från sina arbetsgivare som bekräftar deras arbetsuppgifter och -tider. När dessa personer inte kunnat uppvisa något sådant certifikat bötfälldes de av polisen. Det är visserligen önskvärt att alla ska bära motsvarande certifikat då det skulle kunna göra livet betydligt enklare för oss alla, men det finns ingen skyldighet att göra det.

Det kungliga dekretet från den 14 mars kungjorde ett allmänt förbud mot att vistas ute på gatorna, utom av särskilda skäl (så som för att resa till arbetet och köpa mat eller mediciner). Men det inför inte någon skyldighet för medborgare att bära certifikat från sina arbetsgivare, vilket därmed inte kan krävas vid en poliskontroll.

Dekretet fastslår även att man "när man rör sig på offentliga platser måste respektera de rekommendationer och skyldigheter som hälsomyndigheterna föreskriver", men dessa har inte tydliggjorts och medborgare har ingen skyldighet att känna till dem. Bristen på konkreta handlingsprotokoll under undantagstillståndet, spridandet av rykten, falska nyheter och bedrägerier på nätet samt en allmän oro kommer utan tvivel att leda till ytterligare rättsosäkerhet. Och denna oro leder oss till den fjärde och sista punkten.

4. Straffkulturen

Slutligen är det viktigt att nämna den farliga hämnd- och straffkulturen som florerar i det spanska samhället.

För ett par dagar sedan började ett videoklipp av en ung man som greps av polisen i Valladolid spridas på sociala medier. Han befann sig tydligen ute på gatan utan giltigt skäl, vilket visar på bristande solidaritet. Men det var inte den mest oroväckande aspekten av videoklippet: efter att ha gripit den unga mannen, som uppför sig helt fredligt, går en polis fram och örfilar honom flera gånger i ansiktet och kallar honom för ett svin.

Istället för ett fördömande av polisens oacceptabla beteende hettade det till på sociala medier. Budskapet var att polisen handlat rätt: "Bra jobbat", "det där är örfilarna som hans föräldrar borde gett honom", "så rättar man ett svin", "om det var jag hade jag gett honom två till" och "vissa människor förstår inte andra språk [än våld]" twittrade användare till svar på videoklippet. Ingen fördömer polisens övergrepp, istället hyllas det som riktat mot "en jävel", en "oansvarig" person som "sätter oss alla i fara" och som "inte respekterar oss" (sic).

Situationen fortsätter att generera mycket hat. Mitt uppe i pandemin glömmer samhället att se lagöverträdaren som en medborgare som begått ett misstag som måste korrigeras istället för en fiende, ett subjekt som måste oskadliggöras, vad som än krävs. Detta leder till polisövergrepp och rättsliga överskridanden som äventyrar rätten till försvar och får människor att glömma strafflagens syfte: den sociala återintegreringen av personer som brutit mot lagen.

Rätten till försvar skyddar vår möjlighet att försvara oss själva mot de anklagelser som riktas mot oss i en domstol, med full garanti om jämlik och oberoende behandling (så länge som andra rättigheter respekteras, så som effektivt rättsligt skydd, rättslig opartiskhet och oskuldspresumtionen). Om försvaret är effektivt kommer straffet att vara proportionerligt mot den skada som skett. Utan försvar, ingen rättvis rättegång. Genom att nyttja denna rättighet försvarar vi inte bara en särskild person utan samtidigt alla medborgares rättigheter. Men om våra medmänniskor ställer sig bakom sådana övergrepp riskerar vi att glänta på dörren till slutet på alla de rättsliga garantier som vi har rätt till.

Låt oss hoppas att denna rädsla, osäkerhet och oro är tillfällig. Annars rör vi oss mot en auktoritarianism som kan komma att underminera alla de sociala och processuella rättigheter som vi arbetat så hårt för.

En version av denna artikel publicerades först på Rights International Spaniens blogg.