Många av mina facebookvänner är politiknördar. Det är inte direkt chockerande. Jag tog examen i statsvetenskap från ett internationellt universitet och halva min årskurs från masterprogrammet undervisar nu i statskunskap på olika europeiska institutioner. Vi håller kontakten via sociala medier. De deltar regelbundet i debatter om hur man på rätt sätt beskriver vissa östeuropeiska länder – huruvida det är lämpligt att kalla dessa för illiberala demokratier. Eller om de bör kallas för begränsade demokratier. Eller bristfälliga demokratier. Eller styrda demokratier. Eller liberala envälden. Eller folkvalda diktaturer.
Jag är allt annat än en nörd.* I vanliga fall har jag inte tålamodet att delta i till synes poänglösa debatter.** Jag bryr mig inte om vad man kallar något så länge vi är ense om underliggande fakta och termen inte skapar förvirring. Men när det gäller att beskriva vissa östeuropeiska regimer är risken för förvirring stor.
Cyniska leenden
Varför? Låt mig i all korthet summera hur dessa regimer verkar. De kommer inte till makten genom någon militärkupp. De håller riktiga val som de vinner. De ifrågasätter inte att man bör ha en konstitution. Istället skriver de helt enkelt en ny konstitution och hävdar att den gamla inte kunde möta utmaningarna vi står inför på 2000-talet. De ignorerar inte lagarna öppet. De ändrar dem istället från dag till dag utan att rådfråga de som påverkas. Och sedan blir de besatta av lagar. De inför lagar som är för tvetydiga för att du ska kunna förstå om de gäller dig. De inför lagar som är utformade efter en specifik institution eller händelse de inte tycker om eller vill undvika. De inför lagar som inte kan följas. Och de använder dessa lagar selektivt mot sina fiender, samtidigt som de hänvisar till vikten av att följa lagen med stora, cyniska leenden på läpparna.
De förbjuder inte oberoende medier. Istället ber de lojala oligarker att köpa upp så många (tidigare) oberoende medier som möjligt och göra dem till en del av propagandamaskineriet. Och sedan hotas resten av media med alla möjliga mardrömmar tills dessa börjar censurera sig själva. De stänger inte ner civilsamhällesorganisationer. Istället kallar de dem för utländska agenter och skär av deras tillgång till donatorer. De slänger inte oppositionsledare i fängelse utan rättegång. Istället åtalar de dem för att ha missbrukat medel. Eller fördärvar deras namn. Eller köper upp dem. De bränner inte böcker. Istället ser de till att kritiska författare inte får tillgång till stöd på samma sätt som icke-kritiska författare. De förbjuder inte filmer. Istället utövar de påtryckningar mot biografer för att se till att de inte visas.
Så hur beskriver man sådana regimer? Kan de beskrivas som en ny, tidigare okänd sorts demokrati? Eller helt enkelt som an allvarligt bristande demokrati? Eller är de inte demokratier överhuvudtaget?
In med det nya, ut med det gamla?
När statsvetare försöker mäta hur demokratiskt ett land är eller vad för slags demokratier som finns idag använder de sig vanligtvis av ett antal vedertagna variabler. De mäter hur fri pressen är, hur fria valen är, hur oberoende rättsväsendet är, huruvida vissa grundläggande rättigheter respekteras och så vidare. Och sedan lägger de antingen ihop poängen eller – om de är intresserade av klassificering – letar efter likheter, länder som får liknande poäng inom olika områden.
Förespråkare för den "nya sortens" demokratier skulle självklart kunna hävda att de variabler som statsvetarna använder är vinklade då de mäter "deras" sorts demokrati mot de villkor och förhållanden som kännetecknar den gamla sortens. Men det är skitsnack. Föreställ dig att din vän föreslår att hon ska skriva en opera, men en ny sorts opera. Du lyssnar på musiken. I dina öron låter det mer som death metal – så du föreslår att det bästa sättet att besluta vad det faktiskt är för genre är att jämföra det med de operor du känner till. Din vän blir irriterad och anklagar dig för att vara orättvis. För varför skulle vi använda kännetecknen för den gamla sortens opera för att besluta huruvida det hon skrivit är en opera? En ny sorts.
För vänskapens skull kanske du känner dig villig att släppa saken och bara hålla med om att det finns något som du hittills kallat opera och att det finns annorlunda operor som skiljer sig från detta. Men det är inte en bra strategi när när det gäller demokratin. Du vill nog insistera på att använda just de variablerna.
Legitimitet och enhörningar
När statsvetare använder traditionella variabler för att avgöra hur demokratiska länder är upptäcker de dessvärre snabbt att det inte finns några tydliga gränser mellan demokratier och icke-demokratier. Det finns ett stort (och växande) antal länder som hamnar någonstans mittemellan. En tredje grupp – som skiljer sig från diktaturer men även från etablerade demokratier.
Det finns en anledning till att regimer som hör till den tredje kategorin insisterar på att kalla sig själva demokratier. Det finns en anledning till varför de insisterar på att det faktum att deras "demokrati" är "annorlunda" inte gör den till mindre av en demokrati. Och den anledningen stavas legitimitet. Ännu är det endast demokratier som räknas som legitima regimer. Majoriteten av människor anser fortfarande att demokratin är den enda acceptabla regeringsformen.
Men du behöver inte falla för detta. Dessa är inte nya sorters demokratier. De är inte ens mindre fulländade demokratier. De är inte demokratier. Demokratier är liberala, de bygger på rättsstatsprincipen, en fri press, rättsväsendets oberoende och så vidare. Detta gäller oavsett om det är ett konservativt, ett socialistiskt eller ett liberalt parti som regerar.
Illiberala demokratier finns inte.*** Om du vill kan du kalla dem hybridregimer för att visa att de är mer acceptabla än diktaturer, men mindre än sanna demokratier.
För enkelhetens skull kommer vi att kalla dem auktoritära regimer. För de är fortfarande oacceptabla.
* Mina kollegor kommer nog inte kunna hålla sig för skratt när de läser detta. Men det är jag faktiskt inte.
** Å andra sidan skrev jag en gång en filosofiuppsats om problemet med kommensurabilitet. I den hävdade jag att en krokodil kan vara längre än den är grön. Och jag menade det.
*** Enhörningar finns inte heller.