Ett undantag är möjligt om en domstol beslutar att personens mentala tillstånd inte utgör ett hot mot äktenskapet eller de potentiella barnens hälsa. Men ett stådant undantagstillstånd kan inte utfärdas för en person som omyndigförklarats.

Polens nationella ombudsman menar att bestämmelserna bryter mot konstitutionella garantier om rätten till värdighet samt till privat- och familjeliv. Därför bestrider han nu regelverket i landets författningsdomstol.

Helsingforsstiftelsen för mänskliga rättigheter (HFHR) har agerat som amicus curiae (sakkunnig) och lämnat in en rapport angående fallet. HFHR menar att även om den polska konstitutionen inte innefattar en bestämmelse som säkrar friheten att gifta sig råder det inga tvivel om att det är en av våra mest universella mänskliga rättigheter.

"Vi refererar till Artikel 12 i Europakonventionen, som ger alla vuxna rätt att gifta sig, men även till den amerikanska högsta domstolen som under de senaste 60 åren har behandlat giftermål som en konstitutionell mänsklig rättighet," sade Marcin Szwed, en jurist vid HFHR.

Slå sönder stereotyper

Helsingforsstiftelsen för mänskliga rättigheter betonade att det i många länder finns regelverk som begränsar rätten till giftermål för personer med mentala eller psykiska sjukdomar - framförallt, men inte bara, de som blivit omyndigförklarade.

Sådana begränsningar rättfärdigas oftast med hänsyn till behovet att skydda personer med mentala och psykiska sjukdomar från övergrepp, till deras oförmåga att fungera inom en familj och att uppfostra barn, samt till eugeniska anledningar.

"Sådana stereotyper om utvecklingsstörda personers fullständiga oförmåga att leva i en stabil familj och till och med att uppfostra barn undermineras alltmer i praktiken. Vi belyser att dessa personer kan ha lyckliga familjerelationer, om de får tillräckligt stöd från staten. Dessutom anses det inom internationell rätt obligatoriskt att respektera mentalt eller psykiskt sjuka personers rättigheter," sade Szwed.

Internationella standarder

HFHR citerade Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, särskilt Artikel 23, som förbjuder länder från att diskriminera mot personer med funktionsnedsättningar i frågor om rätt till giftermål och skydd av familjelivet, samt till Europakonventionens jurisdiktion.

Domstolen i Strasbourg har flera gånger betonat att länder inte bör införa allmänna förbud som bygger på stereotyper om personer med funktionsnedsättning, utan att man istället bör implementera regelverk som möjliggör en utvärdering av särskilda individers förmågor.

Den här idén speglas i fall om familjerätt, till exempel gällande föräldraskapsrättigheter för personer med mental eller psykisk funktionsnedsättning.