Länder använder ofta reglering av migration som en ursäkt för att rättfärdiga praxis som inte respekterar mänskliga rättigheter eller som nekar personer som saknar identitetshandlingar tillgång till grundläggande tjänster.
Detta har blivit tydligt i många europeiska länders (och till och med den Europeiska unionens) hanterande av flyktingkrisen. Även Spaniens regering har hänvisat till reglering av migration för att rättfärdiga praxis som bryter mot mänskliga rättigheter, från att neka migranter med oreglerad administrativ status tillgång till sjukvård, till gruppåtervisningar från Ceuta och Melilla.
Mänskliga rättigheter framför allt
Vissa menar att det finns en olöslig motsättning mellan länders legitima rätt att kontrollera sina gränser och deras skyldighet att respektera mänskliga rättigheter i enlighet med talrika rättsakter. Enligt den logiken svänger balansen ibland mot gränskontroll och vid andra tillfällen mot rättigheter för papperslösa.
Det är viktigt att tydliggöra att den här motsättningen är en villfarelse: det finns ingen sådan konflikt, eftersom det är frågan om två värderingar som inte är jämförbara. Mänskliga rättigheter kommer före alla andra rättsliga mål, inklusive reglering av migration.
Såsom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har fastställt är "åtnjutandet av rättigheter som erkänns under den [Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter] inte begränsat till de undertecknade staternas medborgare, utan måste istället vara tillgängligt för alla individer, oavsett deras nationalitet eller samhällsställning som papperslösa, inklusive asylsökande, flyktingar, migrerande arbetstagare och andra personer inom territoriet som omfattas av den undertecknade staten."
Frågan om respekt för migranters mänskliga rättigheter har fått särskild uppmärksamhet från internationella organisationer som arbetar med att bekämpa rasdiskriminering, eftersom många länders praxis inom "migrationsreglering" kan leda till diskriminering mot personer på grund av deras etniska eller nationella bakgrund.
Dessa organisationer har fastställt riktlinjer för att påminna länder om sina skyldigheter gentemot personerna inom ländernas jurisdiktion. FN:s kommitté för avskaffandet av alla former av rasdiskriminering erbjöd för några år sedan sådana riktlinjer i sina Allmänna rekommendationer nummer 30, som gällde diskriminering av icke-medborgare. Den Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI), som arbetar under Europarådet, har nyligen utfärdat riktlinjer med sina Allmänna rekommendationer nummer 16, som gäller skyddsåtgärder mot diskriminering av oreglerade invandrare.
Riktlinjerna från ECRI är antagligen de tydligaste och mest kompletta som hittills fastställts inom frågan. Utöver begäran om att länder respekterar och garanterar skyddet av mänskliga rättigheter (inklusive sjukvård och anständiga arbetsförhållanden) för migranter under oreglerade omständigheter, uppmanar man även länder att frånskilja statliga myndigheter med ansvar för reglering av migration från de myndigheter som är ansvariga för att bistå och tillhandahålla tjänster till migranter.
Detta skulle innebära att avlösa alla de myndigheter och enheter som tillhandahåller tjänster (utbildning, sjukvård, boende, social trygghet, rättshjälp, rättvisa, etc) av "inblandning från migrationsreglerande institutioner och politik."
För att uppfylla Allmänna rekommendationer nummer 16 bör länder dessutom införa lagar som förbjuder offentliga och privata organisationer från att dela med sig av personlig information eller av migranters eventuellt oregelbundna status till myndigheter, med juridiskt definierade undantag endast för exceptionella fall då informationsdelningen granskats rättsligen.
Förbjud 'missbruk av migrationsreglering'
Rekommendationen kräver också att länder förbjuder migrationsreglerande verksamhet (till exempel identitetskontroller) nära områden såsom skolor, hälsocentraler, subventionerade bostäder, livsmedelsbanker eller religiösa inrättningar.
I frågan om polisövervakning och rättsangelägenheter begär rekommendationen att länder förbjuder "missbruk av migrationsreglering eller annan brottsbekämpande verksamhet för att rättfärdiga rasprofilering" och "garanterar effektiv och oberoende tillsyn av all polisverksamhet."
Den uppmanar dessutom länder att "etablera skyddsåtgärder som garanterar att oreglerade migranter som faller offer för brott görs medvetna om sina rättigheter och har möjligheten att rapportera brott till brottsbekämpande organ, vittna i domstol, och åtnjuta rättvisa och gottgöras utan att någonsin behöva riskera att deras information delas vidare till myndigheterna ansvariga för reglering av migration."
Etnisk profilering i Spanien
Spanska myndigheter bör ta del av rekommendationerna som ECRI har sammanställt. Här är etnisk profilering vanligt, då poliser genomför identitetskontroller för att reglera invandringen. Sådana kontroller genomförs ofta runt skolor eller i närheten av Cáritas-center, rapporterar den icke-statliga organisationen.
Man misstänker även att den nationella poliskåren använder information från kommunala register över invånare för att kontrollera att datan stämmer överens med uppehållstillstånd, och på så sätt söker upp migranter med oreglerad administrativ status i sina egna hem, och sedan påbörja processen för att straffa dem.
Att läggas till i det kommunala registret över invånare är nyckelsteget för att kunna tillgå samhällstjänster, såsom sjukvård. Spanska myndigheter misslyckas dessutom med att uppfylla rekommendationen som begär att man undviker att de papperslösas personliga information används mot dem när de rapporterar brott mot sin egen person.
Riskfyllt att rapportera brott
Polisen har inte bara befogenhet att inleda förfaranden relaterade till migration, det är även till polismyndigheten som brott bör rapporteras. Det innebär att papperslösa personer - förutom i fall av könsrelaterat våld - utsätter sig själva för en mycket verklig risk för utvisning om de vänder sig till en polisstation för att rapportera att de fallit offer för ett brott. Det försätter den papperslösa personen i en extremt utsatt situation.
Det är därför brådskande att införa åtgärder som får ett slut på sådan praxis, som kan verka laglig men i själva verket är diskriminerande och hindrar migranter med oreglerad administrativ status från att nyttja sina mänskliga rättigheter.
Den här artikeln publicerades först i sektionen "Contrapoder" i tidningen Eldiario.es.