Tech & Rights

Genomskåda kaos och falska faror

Auktoritära politiker vill skapa kaos och en ständig farokänsla som ursäkt för att kunna införa nya lagar som begränsar dina medborgerliga friheter. De kommer få det att framstå som att dessa är till för att skydda dig, men det är de inte.

by LibertiesEU

There's something happening here
What it is ain't clear

George Orwell var en mycket sjuk man när Nittonhundraåttiofyra publicerades år 1949 (han skulle komma att avlida bara sex månader senare). Långt ifrån den bästa bok som någonsin skrivits räknas Nittonhundraåttiofyra inte till finlitteraturen – prosan begär inte mycket av sin läsare och boken är knappast anmärkningsvärd på mening-till-meningsnivå. Men det finns så många andra anledningar till varför den är en klassiker, och fortsätter att läsas och jämföras med sin läsares samtid.

Jag tänker på detta när jag somnar. Jag borde tänka på hur enhörningar förökar sig, men istället tänker jag på hur mycket min smartphone vet om mig, och om jag egentligen borde sätta tejp över min laptopkamera. Lever vi i själva verket i Nittonhundraåttiofyra? Jag funderar över detta medan jag försöker falla i sömn. För visst stämmer det att min regerings kapacitet för övervakning är långt större än det Orwell föreställde sig. Men i Nittonhundraåttiofyra är man medveten om regeringens makt. Jag undrar hur mycket det stämmer med dagens verklighet. För när vi inte kan se spåren av Storebror på en daglig basis är det lätt att bara avfärda hela tanken.

There's a man with a gun over there
Telling me I got to beware

Jag hatar att hoppa över frukosten, men jag hatar att vara sen ännu mer. Jag skyndar mig nu, mitt hår är fortfarande blött och jag kan inte hitta nycklarna. Var är de där förbannade nycklarna?! Radion skvalar från köket – Avicii ber mig att väcka honom när allt är över. Väck mig, Avicii, så snart min presentation är över. Plötsligt avbryts sången och en allvarlig röst går på.

"Detta är en säkerhetsvarning: den nationella terrornivån har stigit till Rudolfs mule-röd, jag upprepar, Rudolfs mule-röd. Samtliga medborgare uppmanas att vara på sin vakt och rapportera all misstänkt aktivitet."

Det var lustigt, tänker jag. Jag har aldrig hört talas om någon sådan varning. Men mina tankar är fortfarande fokuserade på min presentation. Och de där förbannade nycklarna. Min katt, Alfredo, öppnar ett öga från sin sovplats ovanpå elementet. Han måste tycka att jag ser fjantig ut som rusar runt så här, men kattmaten köper inte sig själv.

Det är rätt mörkt denna morgon. Jag övar på presentationen i huvudet – den handlar om etiska perspektiv på enhörningar som fötts upp på bondgårdar och huruvida det är ett hållbart sätt att säkerställa artens fortlevnad. Jag köper en tidning från kiosken och tittar på förstasidan. Huvudrubriken måste referera till det jag hörde på radion: Enorm terrorattack har stoppats; polisen uppger att det fortfarande finns hot. Artikeln påminner sina läsare om att vara extra försiktiga och rapportera alla som ser misstänkta ut. Den använder till och med frasen "ser ut som att de inte kommer från det här landet". Vad ska det betyda? Vi har knappt några minoriteter här ändå, tack vare invandringsreformen som nyligen införts.

Då ser jag något som får alla enhörningar att galoppera från mitt huvud: några dussin personer har samlats vid tunnelbanestationen. Min nyfikenhet tar över från min punktlighet och jag går fram emot folkmassan. Samtidigt som jag gör det börjar sirener låta och polisbilar köra fram.

"Till alla demonstranter: förbered er på att visa ID." Jag har stängts in med gruppen demonstranter. Enhörningarna galopperar tillbaka. Jag borde vara på kontoret nu. Jag kan inte stanna. Jag kan inte ens demonstrera. Jag frågar en av polismännen vad de gör här.

"Frågan är, vad gör du här?" svarar han.

"Jag har frihet att röra mig på de platser jag vill, och jag ville bara ta mig en titt på folkmassan," säger jag, men han kontrollerar ändå mina dokument och tömmer mina fickor.

"Det är bara utav försiktighet," säger han. "Ett nytt direktiv från regeringen. Det har tydligen kommit in ett tips om en terrorattack. Du är fri att gå. Den är inte emot dig, den är till för dig."

Jag skyndar tillbaka till kontoret.

Paranoia strikes deep
Into your life it will creep

Jag är halvvägs genom min PowerPoint och min diskussion av de näringsmässiga fördelarna med olika typer av gräs för nyfödda enhörningar. Hundtandsgräs växer snabbt, men är inte till närmelsevis lika näringsrikt som svingel. Jag tror att två eller kanske tre av mina kollegor fortfarande lyssnar.

Vid slutet av presentationen kommer den första frågan från min chef. "Deltog du i demonstrationen mot enhörningar imorse?"

Jag flämtar till. "Ja. Nej. Av misstag. Jag råkade springa på dem."

"Det är bäst att du packar dina saker. Jag har bildbevis på att du var där."

När jag vänder mig om lägger han till: "Det står bland dina papper nu."

Min vän Veronika ställer sig upp och begär en förklaring.

"Jag fick bilden från Inrikesministeriet," säger min chef. Allas huvuden vänds mot mig. Sedan fortsätter han: "Veronika, du kan ta hennes position. Du betalar ändå in mer till IVF."

"Men vi är kompisar, jag vill att hon ska få stanna," börjar hon.

"Det är ditt beslut," säger vår chef. "Du får 30 minuter på dig att besluta dig för om du vill ha positionen." Veronika tittar på mig.

Jag lämnar kontoret. Det är redan mörkt ute. Jag tänker tillbaka på min dag. Att jag skyndade hemifrån, i hopp om en klapp på axeln som belöning för en enastående presentation. Polisen är fortfarande överallt. Räknas en enhörningsdemonstration verkligen som ett hot mot säkerheten? Av någon anledning känner jag mig inte tryggare med polisen runt mig. Men jag lägger tanken åt sidan och vänder mig mot mataffären för ett snabbt stopp på väg hem. För att plocka upp kattmat.