Democracy & Justice

'Ett av de mörkaste kapitlen i europeisk historia'

För fyra år sedan drunknade nära 300 personer – inklusive 60 barn – när deras båt kapsejsade utanför Lampedusa. Nu kämpar en pappa och en mamma som förlorade sina fyra döttrar i tragedin för rättvisa i italiensk domstol.

by Cora Pfafferott

Den 11 oktober år 2013 drunknade 268 personer i Medelhavet omkring 10 mil från den lilla italienska ön Lampedusas kust. Bland de döda fanns 60 barn. Majoriteten av offren var syrier som flydde undan krig för att söka asyl i Europa.

Men istället för att komma till deras undsättning efter att en syrisk läkare i desperation slog larm till den italienska kustbevakningen bråkade de italienska och maltesiska sjöfartsmyndigheterna om vem som bar ansvaret får att hantera nödsituationen. Samtidigt som allt mer vatten strömmade in i fiskebåten med fler än 400 passagerare ombord låg båten Libra, del av den italienska flottan, på tomgång i närheten i väntan på tydliga order från Rom om att ingripa.

Libra anlände till slut, men först efter att fiskebåten hade kapsejsat och hundratals hade drunknat.

På skeppsbrottets fjärde årsdag, den 11 oktober år 2017, inleddes en rättegång i Roms brottmålsdomstol. Sju officerare och nationella befälhavande officerare i marinkåren och kustbevakningen står åtalade för misslyckande att rädda och vållande till annans död.

Arturo Salerni, en känd advokat i Italien, företräder ett gift par från Syrien som förlorade sina fyra små döttrar i skeppsbrottet. Liberties tog tillfället i akt och intervjuade Salerni inför den 69:e Internationella dagen för mänskliga rättigheter den 10 december. En påminnelse: Artikel 14 i den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna slår fast att alla har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.

Liberties: Herr Salerni, vad kämpar ni för i rättegången?

Arturo Salerni: Jag kämpar för åtalet mot de ansvariga och för en utsaga om deras skuld och straffrättsliga ansvar för de 286 personer som dog på grund av deras smitningstaktik. Vårt arbete har ytterligare försvårats av en motion från åklagarämbetet i Rom om att lägga ner fallet, trots att en domare i Agrigento tidigare vägrat att göra det.

Var och hur lever föräldrarna som du företräder idag?

Herr Wahid och hans fru lever nu som flyktingar i Schweiz. Eftersom jag lovat paret att vara diskret angående deras privatliv kan jag inte delge några fler detaljer.

Catia Pellegrino, befälhavare på skeppet Libra, som fick order om att rädda migrantbåten, agerade enligt den internationella sjörätten. Dessutom befann sig migrantbåten inom Maltas sjöräddningsområde. Varför räcker inte detta för att frikänna henne och hennes officerare från brott?

Italiensk lagstiftning och de internationella sjörättskonventionerna slår fast plikten att vårda liven på de som befinner sig i havet som en prioritet över alla andra. Angående Catia Pellegrino har domarna bett om en kompletterande utredning för att förtydliga om, som vi har vidhållit, hon informerades om den lilla båtens verkligt farliga situation nära Lampedusa.

Malta hävdar att man inte kunde hantera den enorma storleken på sök- och räddningsområdet. Men vad bär Malta för ansvar i allt detta?

Malta har under flera år varit den officiella koordinatorn i ett enormt sök- och räddningsområde, men Italien har alltid fortsatt att bedriva räddningsoperationer ändå. I vilket fall står de italienska telefonisterna även anklagade för att inte ha gett korrekt information till Malta angående det italienska marina fartygets position, det skepp som befann sig närmast migranternas båt – det låg 30 kilometer, alltså omkring en timmes resa, bort.

Arturo Salerni, en känd advokat i Italien, företräder ett gift par från Syrien som förlorade sina fyra små döttrar i skeppsbrottet.

Från oktober år 2013 till oktober år 2014 ledde den italienska regeringen Mare Nostrum, en räddningsaktion på havet som räddade omkring 150 000 migranter. Sedan avslutades Mare Nostrum och Europeiska unionens Frontex-operation Triton, samt privata båtar från grupper som Läkare utan gränser, räddade människor från att drunkna i Medelhavet. Den här sommaren anklagades räddningsorganisationerna för att vara den huvudsakliga "lockande faktorn" för det stigande antalet migrantbåtar, och de anklagades även för att samarbeta med smugglarna. Vad anser du om dessa anklaganden?

Att prata om en "lockande faktor" är det motsatta perspektivet från hur man bör se på den här situationen. Verkligheten är att båtar från privata icke-statliga organisationer har hjälpt rädda tusentals liv efter nedläggningen av aktioner som Mare Nostrum. Enligt ett stort antal studier har nedläggningen av Mare Nostrum lett till många dödsfall, och privata båtar var den enda utvägen. De som bör åtalas är inte aktivisterna, utan de som har makten att ingripa men vägrar att använda den. Människohandlarnas arbete underlättas när det inte finns effektiva räddningsaktioner och humanitära korridorer. Istället för att implementera dessa skriver EU:s regeringar under avtal med diktatorer som nekar grundläggande mänskliga rättigheter till migranter för att hindra de från att avresa. Detta hjälper inte alls.

Nuförtiden i kontinentaleuropeiska länder som Tyskland rapporteras det i de flesta medier rätt så lite om migranters svåra belägenhet på Medelhavet. Har antalet människor som drunknar i havet minskat?

För tillfället tenderar internationella överenskommelser att stoppa de som försöker fly till Europa. Därför har det blivit väldigt svårt att bestämma antalet människor som dött i läger i Libyen eller under sin flykt, men de dagliga tragedierna har inte upphört.

Vem måste enligt din åsikt ta på sig ansvaret för att stoppa tragedier likt skeppsbrottet den 11 oktober år 2013?

En demokratisk regerings första plikt bör vara att skydda rätten till liv, särskilt när det sker så många dödsfall att de blir förutsägbara. De har makten att stoppa dessa tragedier men väljer att inte leva med ett enormt ansvar på sina axlar.

I dina ögon, hur ser läget ut för mänskligheten i Europa när år 2017 närmar sig sitt slut?

Vi befinner oss definitivt i ett av de mörkaste kapitlen i europeisk historia sedan andra världskriget.


Frågor av Cora Pfafferott.