För tillfället genomför åtminstone 18 kommuner i Nederländerna någon form av polisgranskning av potentiella hyresgäster (se det här schemat).
Hyresvärden frågar polisen om en bedömning av en potentiell hyresgäst, ibland via lokala myndigheter. Polisen utför därefter en kontroll av den information som finns tillgänglig om den bostadssökande och ger råd om personens "boenderisk".
De kriterier som används i granskningarna varierar i olika kommuner. I en del områden kontrolleras det huruvida den bostadssökande tidigare anklagats för något brott, t ex bedrägeri, egendomsbrott, hantering av stulen egendom, drogrelaterade brott, prostitution, trafficking, eller sexualbrott. I andra kommuner baseras granskningarna enbart på bullrighet, vanskötsel eller våldsamhet i eller omkring huset.
Telefonsamtal
Ibland får den bostadssökande veta att deras ansökan har nekats endast via ett telefonsamtal. Det är omöjligt att överklaga, eftersom kommunens eller polisens bedömning inte är ett officielt beslut.
Polisen säger att de baserar sina granskningar på Artikel 16 och Artikel 20 av polisdatalagen (WPG), enligt vilken polisen får föra vidare information för att upprätthålla allmän ordning. Men enligt bostadsminister Stef Blok är detta inte tillåtet.
Enligt honom utgör polisdatalagen "inte en juridisk grund för att neka boende till de som letar logi." Ministern noterade också att det just nu "inte finns några förebyggande alternativ för att hindra en besvärlig eller kriminell bostadssökande från att flytta in."
Minister vill legalisera granskningarna
Med en ny lagändring (förklaring) hoppas minister Blok göra den här typen av granskningar lagliga. Lagändringen debatteras för tillfället i parlamentet, men det huvudsakliga statliga rådgivande organet, det nederländska statsrådet, menar att ministern bör dra tillbaka förslaget:
"Selektiv fördelning av boende genom granskningar resulterar i allvarliga överträdelser av de grundläggande rättigheterna till etableringsfrihet, rörelsefrihet och de bostadssökandes personliga integritet. Institutionen [den rådgivande grenen av statsrådet] anser att förslagets nödvändighet inte har bevisats då tillräcklig information om frågans natur, storlek och allvar saknas. Det har dessutom inte bevisats att dessa djupgående granskningar utgör en proportionell lösning. Slutligen vidhåller institutionen att förslagets effektivitet inte har demonstrerats på ett övertygande sätt."
Rådet skriver vidare att det är alltför drastiskt att personer ska bedömas baserat på en översikt av tillgängliga uppgifter i polisens register, då det är svårt att avgöra hur pålitlig informationen är. Anmälningar om buller behöver inte nödvändigtvis vara sanningsenliga, och bullret behöver inte nödvändigtvis ha orsakats av den person som omnämns. Termer som "störande beteende" och "bullerstörningar" är vaga och subjektiva.
Parlamentet inte heller övertygat
D66 (Demokrater), ChristenUnie (Kristna Unionen), SP (Socialister), och CDA (Kristna Demokrater) är fortfarande inte övertygade och har många frågor om åtgärdernas nödvändighet och verkan. D66 har observerat att omkring 380 kommuner inte använder granskningar och ändå lyckas hantera frågorna på andra sätt.
VVD (Liberala) är de enda som öppet stödjer lagändringen: "Vikten av en trygg livsmiljö väger tungt mot begränsningar av andra grundläggande rättigheter." Andra partier har inte lämnat in några frågor om förslaget.
Som alternativ till dessa djupgående granskningar kan kommuner välja mindre påträngande kontroller. En bostadssökande kan behöva lämna ett intyg om uppförande (VOG), som endast listar beteenden som den bostadssökande faktiskt blivit åtalad för.
Det här bidraget sammanställdes av Privacy Barometer.