Tech & Rights

#MeAndMyRights: Rätten till privatliv är inte en rätt till hemligheter

Regeringar säger att om vi inte har något att dölja har vi inget att oroa oss för vad gäller massövervakning. Varför är detta missvisande och falska argument så kraftfullt? Hur kan vi slå ner det?

by Israel Butler

En dag i somras kom jag hem och upptäckte att min flickvän hade lämnat sin dator öppen. Hon tycker att jag är pålitlig och oroar sig inte för sin rätt till privatliv. Hon låter sig förbli inloggad på många av hemsidorna hon använder. Sådant som Facebook, Gmail, LinkedIn, hennes prenumeration på New York Times, hennes Amazonkonto, hennes konto på det lokala biblioteket, hennes Spotifykonto och hennes sjukförsäkringsprofil. Oscar Wilde lär ha sagt "Jag kan motstå allt förutom frestelsen", och vem är jag att ifrågasätta en så smart snubbe?

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights.

Så jag gick igenom hennes privata meddelanden på Facebook och hennes e-post på Gmail. Hon pratar ofta om mig med sina vänner. Hon tycker att jag är en underbar person men hon önskar att jag kunde sluta byta ämne varje gång hon vill prata om framtiden. Jag gick igenom listan av artiklar hon hade läst på New York Times: en massa allvarliga texter om Trump, muslimska kvinnor i Europa, burkinin, och en massa kändisskvaller om hur någon sångerska kom i form igen efter att ha fött barn med pilates och yoga. Jag kikade på vilka böcker hon har efterfrågat på biblioteket: ekonomi, kommunikationsstrategier, hur man är en bra chef, graviditet och näringslära. Jag kollade vad hon hade lyssnat på på Spotify och påmindes om hur olika smak vi har – Drake, Mariah Carey, Kanye West, Fink, 2 Unlimited, Spice Girls. Jag gick igenom historiken i hennes webbläsare. Hon spenderar en hel del tid på BBC:s nyhetsportal och läser om Europas framtid, migrationskrisen, terrorism. Och namn för barn. Och sedan kollade jag om hon har dolt några sjukdomstillstånd för mig. Jag såg att hon hade begärt information om vilka mödravårdstjänster som ingår i hennes försäkring. Vi måste prata.

Visst låter jag som en obehaglig pojkvän? Tycker du att jag verkar som något av en stalker? Massövervakning gör all den här informationen och mer (såsom var du befinner dig, dygnet runt) tillgänglig för säkerhetstjänster. Kan du höra hitlåten från 1983, "Every breath you take" av The Police (åh, vilken ironi) spela i en loop medan all din data äts upp av säkerhetstjänsterna? Med ett knapptryck kan de klura ut att min flickvän är en ambitiös, vänstervriden människorättsaktivist med dålig musiksmak som funderar på att skaffa barn.

Våra regeringar säger till oss att vi inte har något att oroa oss för. Enligt myndigheterna är säkerhetstjänsterna egentligen inte intresserade av våra personliga liv. De är bara intresserade av att söka efter brottslingar. Så om vi inte har något brottsligt att dölja har vi heller ingenting att oroa oss för. Säkerhetstjänsterna kommer helt enkelt ignorera allt det där potentiellt pinsamma.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights.

Många människor förstår inte vad all uppståndelse handlar om. En av mina vänner sa till mig: "Visst, jag gillar rätten till privatliv eftersom den låter mig dölja sådant som jag helst vill hålla hemligt. Jag vill inte att folk jag känner ska se intima bilder som är till för min partner, eller läsa min e-post – ibland drar jag anstötliga skämt. Jag menar inget med dem. Men om de togs ur kontext skulle jag kunna åka på trubbel. Men det är regeringen som står bakom massövervakningen. Inte mina vänner eller min familj. Så jag kan leva med pinsamheten, för jag känner inte dem. Och eftersom massövervakning skyddar oss från terrorister är det priset värt att betala. Jag gör ju inget illegalt, så det gör mig inget att myndigheterna kan övervaka mig."

Myndigheterna är smarta – deras "inget att dölja, inget att oroa sig för"-argument åstadkommer två saker. För det första reducerar det rätten till privatliv till något som vara är värdefullt för individer och inte för samhället i stort. För det andra får det privatlivet att framstå som något dåligt. Som att det enda syftet med rätten till privatliv är att låta oss ljuga och komma undan med det. Att dölja vanhedrande hemligheter. Och det är tillräckligt för att folk inte ska vilja kliva fram och säga att de bryr sig om rätten till privatliv. Om myndigheterna inte intresserar sig för din porrsamling eller dina e-postmeddelanden till din psykolog, varför bryr du dig då om de samlar in all din data? Regeringen får det att låta som att om du vill stå upp för rätten till privatliv så måste det innebära att du döljer något.

För att bryta "inget att dölja"-argumentet måste man påpeka att ekvationen inte går ihop. För det första skyddar massövervakning oss inte från terrorism, som vi visat i tidigare artiklar. Det är värdelöst, och det gör oss faktiskt mer utsatta. Så vi öppnar upp våra liv inför våra regeringar och får inte ens något i gengäld.

För det andra handlar rätten om privatliv inte bara om att hålla hemligheter. Privatliv är mycket mer omfattande än så. Och det är så viktigt för våra samhällen att vi inte kan behandla det som en personlig tillhörighet som enskilda individer kan välja att avstå från. Rätten till privatliv ger oss friheten att söka upp information, tänka och fatta beslut om vårt samhälle och vår demokrati – om hur vi vill leva, vilka som bör vara vår ledare, vilka lagar och moraliska standarder vi bör leva efter. Utan privatliv kan demokratin inte fungera ordentligt – varför tror du att du kliver in i ett privat litet bås när du ska rösta? I de kommande artiklarna kommer vi att bryta ner detta och förklara i detalj hur rätten till privatliv ligger till grund för demokratin.

Åh, och oroa dig inte om du läser det här, älskling. Jag lovar att jag inte läste din e-post och så på riktigt!

Om du söker mer djupgående information eller skulle vilja läsa mer om bevisen och studierna vi hänvisar till kan du ta dig en titt på hela vår rapport 'Säkerhet genom mänskliga rättigheter' här.

#MeAndMyRights