Tech & Rights

#MeAndMyRights: Rätten till privatliv behövs för att vi ska kunna ställa våra ledare till svars i en demokrati

Opinionsbildare utvecklar inte bara nya idéer som kan bli till sociala regler. De tar även fram ny information om hur etablerade regler tillämpas i praktiken – detta kallas demokratiskt ansvarsutkrävande. För att göra det behöver de rätten till privatliv.

by Israel Butler

I den förra artikeln undersökte vi hur opinionsbildare behöver rätten till privatliv för att kunna skapa och utveckla nya idéer som de senare lägger fram för debatt i offentligheten. Och sedan utforskade vi hur allmänheten behöver rätten till privatliv för att kunna forska om, överväga och debattera nya idéer så att man kan besluta sig för att godta eller förkasta dem. Vi kallade detta social innovation, och det är en av anledningarna till varför demokrati finns – så att lagar ska kunna spegla sociala normer och åsikter som ständigt utvecklas.

Men det finns an annan aspekt på demokratin. Utöver att den låter oss tycka till om lagen låter den oss även kontrollera att våra politiska och religösa ledare samt företagsledare spelar enligt reglerna. Regeringar stiger och faller beroende på om folket är nöjda med hur man har infört och tillämpat regler. Vi kan kalla detta demokratiskt ansvarsutkrävande.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights.

Vad är opinionsbildarnas roll i detta? Opinionsbildare skapar och utvecklar inte bara nya idéer som kan komma att bli sociala normer. Opinionsbildare genererar även ny information om hur existerande regler tillämpas i praktiken. Journalister, akademiker, politiker, aktivister och icke-statliga organisationer ser hela tiden till att personer med makt i samhället följer reglerna. De forskar, utreder och informerar allmänheten om sådant som när politiker tar emot mutor från företag, när poliser missbrukar sina befogenheter, eller när en regering helt enkelt fattar ett dåligt beslut – som att öppna krig baserat på felaktig information.

När opinionsbildare hjälper att ställa våra ledare till svars för sina handlingar behöver de rätten till privatliv. Det handlar inte om att de behöver ett privatliv för att vara fria från social kontroll, eftersom de i detta fall inte ifrågasätter sociala regler eller utvecklar nya koncept. De är istället beroende av att rätten till privatliv säkerställer att ledarna de kritiserar inte utsätter dem för repressalier.

Opinionsbildare och deras medhjälpare straffas ofta för att de arbetar med impopulära frågor. Till exempel har journalister som skriver om terrorism eller Mellanöstern hamnat på regeringars bevakningslistor och utsatts för husrannsakningar, och deras källor har blivit hotade och skadade. Visselblåsare som försöker avslöja ämbetsbrott eller tjänstefel inom regeringar eller företag har ofta blivit straffade, sparkade från jobbet, åtalade eller till och med mördade. Säkerhetstjänster har infiltrerat icke-statliga organisationer – som driver kampanjer för till exempel miljöskydd, fred, icke-spridning av kärnvapen, medborgerliga friheter, jämlikhet och mot apartheid – och förstört dessa organisationer samt aktivisters liv. Till och med akademiker har förlorat sina jobb, befordringar och forskningsbidrag för att de arbetat med frågor som regeringar anser vara oortodoxa.

Läs tidigare artiklar i artikelserien #MeAndMyRights.

Demokratiskt ansvarsutkrävande beror på rätten till privatliv eftersom den gör det möjligt för opinionsbildare att forska och utreda obehindrat, utan rädsla för att bli bevakade av de vid makten. Rätten till privatliv gör det möjligt för opinionsbildare att verka utan rädsla för att sätta sina egna eller andras liv och karriärer på spel.

Om du söker mer djupgående information eller skulle vilja läsa mer om bevisen och studierna vi hänvisar till kan du ta dig en titt på hela vår rapport 'Säkerhet genom mänskliga rättigheter' här.

#MeAndMyRights