Vad handlar omröstningen om?
Europaparlamentets ledamöter kommer behöva besluta om huruvida man bör inleda ett förfarande som i slutändan skulle kunna leda till att den ungerska regeringen står inför sanktioner från EU. Ledamöterna kommer att rösta om resolutionsförslaget och rapporten den 11 september. Om förslaget går igenom kommer det att aktivera Artikel 7 i EU-fördraget. Parlamentet kommer däremot inte att rösta om att införa sanktioner mot Ungerns regering – den befogenheten har man inte. Men om förslaget går igenom och resolutionen antas skulle det formellt föra upp situationen i Ungern på Ministerrådets agenda. Det är i rådet som ministrar från samtliga EU-länder möts. Om Ungern hamnar på dagordningen kommer regeringar att behöva diskutera situationen och slutligen besluta om de håller med om att det finns ett allvarligt problem i landet.
Vilka är Europaparlamentets farhågor gällande Ungern?
Detta kommer att vara Europaparlamentets sjätte resolution om Ungern sedan premiärminister Orbán och hans Fidesz-parti kom till makten år 2010. Det är ett betydande antal. Traditionellt sett har människorättsproblem som är tillräckligt allvarliga för att dra till sig Europaparlamentets uppmärksamhet bara förekommit i länder utanför EU, som Zimbabwe, Ryssland eller Myanmar. Med undantag för Polen på senare tid blir situationen i EU-länder sällan så allvarlig att Europaparlamentet känner ett behov av att rösta igenom en resolution.
Resolutionen och medföljande rapport kartlägger ett antal allvarliga frågor som rör utveckligen i Ungern sedan år 2010. Dessa kan sammanfattas som följer:
- Regeringen kontrollerar den offentliga debatten. I stort är såväl offentliga som privatägda medier vänligt inställda mot regeringen. Privatägda medieföretag ägs antingen av regeringens vänner eller avstår från att kritisera regeringen av rädsla för att mista den inkomst de räknar hem från staten genom reklamavtal eller att bötfällas för att ha brutit mot vagt formulerade regler. Detta innebär att merparten av de nyheter som allmänheten tar del av är ensidiga och visar regeringen i ett fördelaktigt ljus. Allmänheten blir matad med konspirationsteorier om att icke-statliga organisationer och EU uppmuntrar migration till Ungern samt historier om att asylsökande försöker förstöra landet, samtidigt som korruptionsskandaler rörande regeringen går orapporterade förbi i alla utom några få oberoende medier.
- Regeringen har gjort det oerhört svårt för domstolar att hålla regeringen och dess befogenheter i schack. Regeringen avskedade majoriteten av landets högre domare, fyllde författningsdomstolen med politiskt allierade, fråntog författningsdomstolen makten att granska huruvida nya lagar är förenliga med de medborgerliga friheterna, och har makten att straffa domare, flytta runt fall mellan olika domare samt av- och tillsätta toppdomare. Eftersom majoriteten av vanliga domstolar fortfarande är oberoende har regeringen nu skapat en ny domstol som ska hantera frågor om val, rätten att demonstrera offentligt och korruption.
- Regeringen har infört ett valsystem som gör det svårt för Fidesz att förlora. Gränserna mellan olika valkretsar har ritats om till regeringspartiets fördel, regeringen har använt offentliga medel för att finansiera informationsannonser märkta med budskap från regeringspartiets valkampanj, och majoriteten av de medier som allmänheten konsumerar ställer sig bakom regeringspartiet.
- Korruptionen inom regeringen är djupt rotad. Stora statliga kontrakt delas regelbundet ut till regeringsallierade som tar ut överpris för produkter och tjänster och stoppar offentliga medel i egen ficka, inklusive medel från EU.
- Regeringen har satt gränser för ett stort antal grundläggande rättigheter samt medborgerliga friheter. Dessa angrepp innefattar: försök att stänga ner Centraleuropeiska universitetet och diverse icke-statliga organisationer, ansträngningar för att hindra flyktingar från att söka asyl och en vägran att slå ner på rasism mot romer, muslimer och judar samt våld i hemmet.
Hur kommer det sig att resolutionen och rapporten skrevs?
Europaparlamentet genomför merparten av sitt arbete genom utskott och ledamöter. Varje utskott specialiserar sig på ett särskilt område, till exempel handel eller energi. Utskottet som bär ansvaret för att ha skrivit resolutionen och medföljande rapport om Ungern är utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE). Utskottet utnämner en ledamot (som kallas föredragande) som tar ledningen i att forska i frågan och skriva texten. Den ledamot som lett arbetet med Ungernrapporten är Judith Sargentini, europaparlamentsledamot i Gruppen De Gröna. Var och en av de övriga politiska grupperna utnämner sina egna skuggföredragande. Huvuddelen av arbetet genomförs av föredragande, men för att se till att rapporten inte röstas ner av de andra politiska grupperna har föredragande regelbundna möten med de andra politiska grupperna för att komma överens om en text som alla är nöjda med. Under arbetet med den här resolutionen och rapporten samtalade föredragande även med människorättsaktivister, experter från universitet och tankesmedjor, representanter från den ungerska regeringen och experter från andra internationella organisationer såsom FN och Europarådet.
Rapporten röstades igenom i LIBE-utskottet med 37 röster för och 19 mot. Fyra andra utskott i Europaparlamentet skrev även sina egna dokument om Ungern, så kallade "yttranden", med fokus på olika frågor – såsom kvinnors behandling, fri press och situationen för universitet. Samtliga dessa yttranden, som alla uttryckte enighet om att Artikel 7 bör triggas, gick igenom med stora majoriteter.
Rapporten bygger huvudsakligen på ytterligare rapporter från expertorgan som arbetar för internationella organisationer. Samtliga EU-regeringar är del av dessa internationella organisationer och har gett sina experter tillstånd att bevaka standarder för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Många av dessa organ har utfört detta arbete i över 50 år, och experterna som arbetar för dem nomineras och godkänns av sina regeringar. Dessa inkluderar flera expertorgan från FN, Europarådet och OSCE. Det är helt enkelt inte ett trovärdigt argument att informationen i resolutionen eller rapporten skulle vara felaktig eller vinklad.
Hur stor är chansen att resolutionen går igenom?
Den här resolutionen är speciell, eftersom det krävs två-tredjedelars majoritet istället för en enkel majoritet i Europaparlamentet för att trigga Artikel 7.
Ledamöterna från Orbáns Fidesz-parti tillhör Europeiska Folkpartiet (EPP) – den största enskilda gruppen i Europaparlamentet. Fram till nyligen har EPP utav lojalitet mot Fidesz alltid röstat som ett block emot resolutioner som kritiserar den ungerska regeringen. Men denna trend upphörde senaste gången Europaparlamentet röstade om en sådan resolution. Flera ledamöter i gruppen har känt sig alltmer obekväma med Orbáns fortsatta underminering av Ungerns demokrati. När parlamentet år 2017 röstade om den senaste resolutionen gällande Ungern var EPP så splittrad att det politiska ledarskapet tillät sina ledamöter att rösta fritt. De fick alltså tillåtelse att rösta efter egen åsikt och var inte tvungna att följa EPP:s officiella position i frågan. EPP var då splittrad i tre grupper. Av de 200 ledamöterna i EPP som röstade gav 67 sitt stöd till resolutionen, 93 ställde sig emot den och 40 avstod från att rösta. Totalt röstade 58% av ledamöterna i Europaparlamentet för resolutionen.
För att resolutionen ska gå igenom nästa vecka krävs det att en del av de EPP-ledamöter som röstade mot eller avstod från att rösta om resolutionen år 2017 har ändrat sig sedan dess. Det går att skapa sig ett intryck av huruvida ledamöterna i EPP har ändrat sin ställning genom att titta på hur de röstade i de omröstningar som skedde i de fem parlamentariska utskotten under förberedelsearbetet med den rådande resolutionen.
Sammanlagt var 42 ledamöter inblandade i omröstningarna i de fem utskotten. Totalt 10 EPP-ledamöter har rört sig mot att stödja Artikel 7, antingen genom att rösta för den (6) eller genom att avstå från att rösta (4), av de som tidigare röstat mot, avstått från att rösta eller inte röstat alls. Men det fanns även 6 ledamöter som rört sig i motsatt riktning, och som nu valde att rösta mot (2) eller avstå från att rösta (4), som tidigare röstat för 2017 års resolution. Detta är självklart bara en glimt av vad som pågår inom EPP. EPP-ledamöter från Nederländerna, Sverige, Finland och Luxemburg har i allt större utsträckning uttryckt sig kritiskt om Fidesz och majoriteten av EPP-ledamöter från Polen, Irland, Portugal, Belgien, Grekland och Malta röstade för 2017 års resolution. Men med undantag för Polen, som har en stor befolkning, har dessa mindre länder bara en handfull EPP-ledamöter var. För att nästa veckas omröstning ska gå igenom krävs det att EPP-medlemmar från Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike (som har många fler ledamöter) ställer sig bakom den. Och än så länge har de inte gett sin position till känna.
Många inom EPP kan fortfarande känna sig manade att stödja Fidesz då de är osäkra över hur Orbán kommer att agera efter nästa Europaparlamentsval i mars. EPP väntas förlora säten, och om man ställer sig bakom ett förslag som aktiverar Artikel 7 kan Orbán komma att slå tillbaka genom att flytta sina Europaparlamentsledamöter till en annan politisk grupp, vilket skulle försvaga EPP ytterligare. Orbán hade nyligen ett möte med Lega Nords Matteo Salvini, Italiens inrikesminister, som inte tillhör EPP. Detta kan vara ett dolt hot mot EPP, en antydan om att han vill bilda en ny politiska grupp med andra auktoritära populister om EPP inte fortsätter att skydda honom från utkrävandet av ansvarsskyldighet.
Och det finns ytterligare faktorer som komplicerar situationen. En del av Rumäniens vänster- och centerledamöter (som i vanliga fall skulle stödja resolutionen) kan komma att besluta sig för att inte ställa sig bakom aktiverandet av Artikel 7 av rädsla för att Rumänien står näst på tur. Dessa ledamöter tillhör det nuvarande regeringspartiet, som har slagit ner på icke-statliga organisationer och demonstranter mot korruption som vill hindra regeringen från att försvaga lagstiftning mot korruption samt rättsväsendet. Och vissa ledamöter kanske inte ens kommer att dyka upp då de redan är upptagna med sina valkampanjer.
Varför är detta av vikt?
Detta kanske inte låter som en särskilt stor nyhet, men innan i år hade Artikel 7 aldrig använts. Europas regeringar föredrar att hålla så god ton med varandra som möjligt och vill inte riskera att skapa ilska eller förbittring genom att gräla över varandras människorättsprotokoll. Det handlar inte om att de inte pratar om hur andra länder hanterar mänskliga rättigheter. Det gör de, och det kan bli dålig stämning – men de gör det i andra forum såsom FN, OSCE och Europarådet. Och de gör det långt från EU så att det inte stör deras relativt smidiga samarbete kring sådant som fri handel, miljöskydd och kampen mot organiserad brottslighet. Men när grundläggande friheter nu står inför allvarliga hot från auktoritära populistiska regeringar i Ungern och Polen har många EU-regeringar börjat ställa obekväma frågor.
Vad är Artikel 7?
Artikel 7 skapades som ett nödförfarande och en skyddsåtgärd som slår vakt om demokratin och de medborgerliga friheterna. Den kan bara användas om ett land på ett allvarligt och systematiskt sätt bryter mot reglerna som ser till att en modern demokrati fungerar som den ska. Den skyddar sådant som en fri och oberoende press, oberoende domstolar med befogenhet att hindra regeringen från att missbruka sin makt, och lagar som skyddar minoriteter och grundläggande friheter. EU har försökt utöva politiska påtryckningar och använda rättsliga förfaranden för att tvinga Orbán att ändra kurs, men inget av detta har haft någon påtaglig verkan. Orbáns taktik har varit att ta tre steg framåt, och endast ett steg bakåt när han bemöts med internationella påtryckningar, vilket lämnar många skadliga reformer intakta.
Förfarandet som beskrivs i Artikel 7 är långt. Det omfattar minst tre omröstningar vid tre olika stadier i rådet. För att man ska komma till den punkt då sanktioner införs mot en regeringen krävs det att samtliga regeringar (förutom den som granskas) är ense. Artikel 7 triggades nyligen för första gången i EU:s historia, när kommissionen förde upp Polen på rådets agenda efter regeringens kupp mot landets domstolar. Efter flera möten och diskussioner om Polen har ministrarna ännu inte fattat något formellt beslut. Ingen idé att ta med sig popcorn – snarare en sovsäck.
Sanktioner som tillåts under Artikel 7 omfattar samtliga åtgärder som fråntar landet en rättighet det fick när det gick med i EU. Det vanligaste exemplet som tas är att landet kan förlora sin rösträtt, vilket skulle hindra det från att delta i beslutsprocesser angående vilka lagar som EU bör stifta. Men regeringar får många olika typer av förmåner när de går med i EU, inklusive tillgång till EU-medel, fri handel inom EU:s gränser, möjligheten att flytta pengar och köpa och sälja tjänster varsomhelst inom EU, för att inte tala om rätten att delta i de hundratals möten där man beslutar om lagar och policy.
Domen?
Orbán har förvandlat Ungern till en folkvald diktatur. Staten han skapat passar inte längre inom ramarna för den demokratiska modell som Europas länder enades om på 1950-talet. Innan ett land kan gå med i EU måste det bevisa att det har skyddsåtgärder på plats som säkerställer en välfungerande demokrati, med oberoende domstolar som kan hålla regeringen i schack och tillåter alla att delta i samhället och det politiska samtalet, och samtidigt skyddar våra grundläggande friheter. Dessa skyddsåtgärder infördes för att förhindra auktoritära stater från att återuppstå och andra världskrigets grymheter från att upprepa sig. Bevisen mot Ungerns regering är objektiva, riktiga och överväldigande. Inget av EU:s försök att få Orbán att skärpa sig har hjälpt. Det borde vara en självklarhet att rösta för resolutionen och rapporten. Inte ens realpolitiken går ihop: Orbán kan inte fortsätta vara lojal mot EPP och samtidigt uppvakta gruppens motståndare som sitter vid makten i Polen och Italien.