Tech & Rights

Vi står (ännu) inte vid historiens slut

För nästan tre årtionden sedan hävdade en författare att den västerländska liberala demokratin hade vunnit över alla andra former av mänskligt samhälle. Oops.

by Orsolya Reich

För 29 år sedan publicerade en relativt okänd politisk teoretiker, Francis Fukuyama, en essä i en liten Washingtonbaserad tidskrift som hette The National Interest. Essän, "The End of History?", gjorde honom till en superstjärna. I artikeln hävdade Fukuyama att vi nått "slutet på mänsklighetens ideologiska evolution och förallmänligandet av den västerländska liberala demokratin som den slutliga formen av mänskligt styre." Den "västerländska idéns" triumf var uppenbar då samtliga av liberalismens ideologiska konkurrenter var döda eller döende.

En "högre form" av mänskligt samhälle?

När hans bästsäljare, The End of History and the Last Man, publicerades tre år senare hade Sovjetunionen fallit. Borta var även det modifierande frågetecknet i slutet av titeln. Historien tog slut. Den västerländska liberala demokratin hade vunnit. Det är inte bara så, menade Fukuyama, att alla samhällen snart kommer att bli framgångsrika liberala demokratier. De kommer till och med att ge upp "sina ideologiska anspråk på att representera annorlunda och högre former av det mänskliga samhället."

Tjugonio år senare är det tydligt att Fukuyama var alltför optimistisk. Historien tycks ha avletts från den raka utveckling som det var meningen att man skulle följa framåt. Det räcker inte med att länder som undergår demokratisering inte har gjort tillräckligt stora framsteg i att upprätta liberala institutioner. Det har till och med börjat spridas ett aktivt hat mot sådana institutioner. Och någonstans längs vägen började man hävda att man har ett mycket bättre alternativ. Ett alternativ som är en sant annorlunda och högre form av det mänskliga samhället.

De som fortsatte att anamma västerländska liberaldemokratiska värden blev till fienden. Illiberala demokrater (som de vill bli kallade, trots att de i själva verket inte alls är demokrater) är beroende av att måla upp fiender. De arbetar outtröttligt för att så osämja i samhället. De säger att de som tror på oberoende domstolar, en fri press, rättsstatsprincipen och liknande inte bara utgör oppositionen utan att de till och med är förrädare. De är inte villiga att godta majoritetens vilja, och vill istället få sin egen vilja igenom. För att nå sina mål är de villiga att sälja landet till djävulen själv.

Sluta bråka, börja prata

Detta är fel. Och det är inte bara fel för att det inte stämmer. Det är fel för att allt fredligt samarbete kräver en grundläggande social samsyn. För att kunna samarbeta fredligt måste vi kunna tala med varandra. Vi måste kunna komma överens om vad som räknas som ett argument. Och vi måste argumentera för vår position och försöka övertyga den andra parten om att vår position kanske inte är den enda de kan anta fullt ut, men att den åtminstone är meningsfull. Det är helt enkelt dåligt för oss alla att bråka hela tiden. Det hjälper oss inte ekonomiskt, och det ökar inte vårt välmående.

I "The End of History?" hävdade Fukuyama att "historiens slut kommer att vara en sorgsam tid. Kampen om erkännande, villigheten att riskera ens liv för ett fullständigt abstrakt mål, den världsomspännande ideologiska kampen som inspirerade till mod, fantasi och idealism kommer att ersättas av ekonomisk kalkylering, ett ändlöst lösande av tekniska problem, miljöfrågor, och uppfyllandet av sofistikerade konsumentkrav." Han skrev även att han inte kunde låta bli att känna sig nostalgisk om den tid då historien fortfarande fanns.

Jag kan inte låta bli att känna mig nostalgisk om den tid då vi trodde att den var på väg att nå sitt slut.

[codebox]