'Föga bevis' för koppling mellan flyktingar och terrorism, enligt FN-rapport

Rapporten påpekar att Interpols uppgifter inte stödjer påståendet om att terrorister utnyttjar de ökade migrationsströmmarna för att resa oupptäckta till Europa.
FN:s särskilda rapportör för främjande och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorism, Ben Emmerson, presenterade nyligen rapporten "Åtgärder mot terrorism och deras inverkan på mänskliga rättigheter för migranter och flyktingar" inför FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Rapporten bygger på den rådande situationen: å ena sidan har de väpnade konflikterna i Syrien lett till "aldrig tidigare skådad flykt av civilbefolkningar" och å andra sidan "växer regeringars, internationella organisationers och civilsamhällets oro för våldsam extremism."

Farhågorna är ogrundade

Rapporten noterar att "förhållandet mellan oreglerad migration och terrorism väcker ett antal akuta dilemman inom juridik och politik." Dessa leder till bilden av att "förflyttningen av folkgrupper utgör ett hot mot nationell säkerhet" samt rädslor för att terrorister ska utnyttja ökade migrationsströmmar för att undvika upptäckt, eller att flyktingläger kan komma att bli radikaliserande miljöer eller till och med rekryteringsplatser för terrorgrupper.

Men den särskilda rapportören förnekar dessa påståenden och visar med hjälp av uppgifter från UNHCR och Europeiska unionens Europol att sådana farhågor är ogrundade.

I rapporten konstateras det att majoriteten av flyktingar och migranter inte utgör något hot. Tvärtom är de ofta terrorismens huvudsakliga offer, eftersom de flyr från de regioner där terrorister är som mest aktiva.

"Det finns föga bevis för att terrorister skulle utnyttja flyktingsströmmar för att utföra terrordåd," uppger rapporten, eller att de skulle vara mer mottagliga för radikalisering.

Den särskilda rapportören hänvisar till det faktum att 70 procent av de flyktingar som fick hjälp av UNHCR år 2014 kom från de 20 länder där högst antal terrorrelaterade dödsfall har dokumenterats. Dessa personer "har rätt till skydd från terroraktionernas förödande följder, snarare än att stigmatiseras som potentiella terrorister."

Den särskilda rapportören uppger att majoriteten av flyktingar och migranter inte utgör något hot, tvärtom är de ofta de huvudsakliga offren för terrorism, eftersom de flyr från regioner där terrorister är som mest aktiva. (Bild: European Commission)

Efter att ha medgivit att gränskontroller kan vara en legitim del av ett lands svar på terrorhot hävdade den särskilda rapportören att "en verkningsfull reaktion mot säkerhetshot inte kan byggas på åtgärder som begränsar flyktingars och migranters rörlighet, samt kränker deras rättigheter." Dessutom uppger experten att sådana åtgärder "bidrar till att orsaka kaotisk och dold förflyttning av människor, bland annat genom människohandel, vilket i slutändan kan gynna de personer som ämnar genomföra terrordåd."

De stora utmaningarna

Rapportören diskuterar i detalj vilka problem han identifierar som de huvudsakliga utmaningarna för effektivt skydd av migranters och flyktingars rättigheter i det rådande läget. Allra först nämner han striktare gränskontroller, och betonar att fastän länder har en suverän rättighet att bestämma kraven för inresa i och uppehåll inom sina territorium är de även skyldiga att respektera och skydda de mänskliga rättigheterna för samtliga personer inom sina jurisdiktioner.

Med detta i åtanke diskuterar han frågan om allt vanligare gränsövervakningssystem, såsom det "föreslagna digitala systemet för inresa i och utresa från den Europeiska unionen." Han påminner om att man för att få införa ett sådant system måste kunna rättfärdiga beslutet och att "insamlingen av information vid gränser, särskilt biometriska uppgifter, måste vara korrekta och uppdaterade, proportionella mot det legitima målet, samlas in på ett lagenligt sätt, lagras under en begränsad tid, och sedan förstöras på ett säkert och tryggt sätt."

Rapportören varnar länder som inför striktare gränskontroller, såsom Ungern, att de fortfarande är skyldiga att skydda de mänskliga rättigheterna för alla personer inom deras jurisdiktion.

Han betonar också att system för informationsdelning, såsom det Europeiska gränsövervakningssystemet, "leder till ytterligare risker" eftersom information kan delas med "tredje länder som kan komma att utsätta migranter och flyktingar för kränkningar av deras mänskliga rättigheter." Dessa har lett till olovlig insamling av information, "såsom rapporterade fall av migranter som tvingats till att lämna fingeravtryck."

Sådana åtgärder leder migranter och flyktingar till att använda sig av "riskabla färdvägar mellan länder på grund av brist på möjligheter till reglerad invandring."

Bland utmaningarna för mänskliga rättigheter nämns även garantierna mot orättmätigt användande av flyktingstatus, som FN:s säkerhetsråd krävde att medlemsländerna godkände efter 11 september. Emmerson anser att länder bör begränsa sig själva till att respektera FN:s flyktingkonvention, eftersom den innehåller bestämmelser för "exkludering från flyktingstatus av personer som begått avskyvärda handlingar eller allvarliga brott [såsom terrorister]," så länge man tillämpar yttersta försiktighet.

Dessutom kan flyktingstatus som har tilldelats inte upphävas på grund av "generella misstankar på grund av religiös, etnisk, nationell eller politisk tillhörighet." Det kan endast ske efter att en individuell utvärdering genomförts.

Non-refoulement

Angående principen om non-refoulement i internationell lagstiftning, som förbjuder länder från att utvisa personer från sina territorier om det finns anledning att tro att de kan komma att utsättas för tortyr eller dödas, noterar Emmerson att det i det nuvarande läget sker allvarliga överträdelser.

Han betonade också att kampen mot terrorism inte kan användas som grund för att rättfärdiga sådana överträdelser, och hävdar att vissa av de mekanismer som länder använder sig av för att kringgå principen utgör allvarliga problem för mänskliga rättigheter: varje individuellt fall måste analyseras, med respekt för korrekt rättsförfarande, för att man ska kunna utvärdera den verkliga risken vid utvisning.

Att skicka tillbaka flyktingar från gränsområden, såsom Melilla i Spanien (ovan), är ett brott mot principen om non-refoulement. (Bild: fronterasur)

Emmerson påpekar även att principen om non-refoulement även är i kraft extraterritoriellt (t ex när länder skickar fartyg för att genskjuta migranter på havet) och måste tillämpas för personer som flyr terrorism och andra brott mot mänskliga rättigheter som begåtts av icke-statliga aktörer, vilket är fallet för många flyktingar som flyr från allvarliga konflikter.

Slutligen behandlar rapporten även frågan om kvarhållandet av migranter. "Man ifrågasätter inte att länder har rätt att hålla kvar utlänningar före deportering," medger rapportören, men den här typen av frihetsberövande "bör alltid vara en sista utväg i enlighet med legalitetsprincipen," och anses olaglig "när landet inte ämnar deportera eller utlämna individen." Kvarhållande kan inte användas som "ett sätt att hantera utländska medborgare som anses utgöra ett säkerhetshot."