Tech & Rights

Du kan få följa min träningsdagbok. Eller inte.

Du behöver inte skämmas över något för att inte vilja dela det med andra.

by Orsolya Reich

Om jag ska vara helt ärlig så är jag en rätt så petig person. Jag loggar min ekonomi, jag har välorganiserade mappar för mina diplom och journaler, och om jag vill kan jag kolla hur mina träningspass har gått under de senaste sju åren och vad jag vägde på ett särskilt datum. När jag är på en diet loggar jag dessutom mina måltider. Jag är inte så hemlighetsfull om mitt privatliv. Jag delar med mig av en hel del med vänner och bekanta. Och jag skäms inte över min ekonomi (okej, jag borde nog inte ha gått till hobbybutiken fem gånger i februari), vad jag äter (nämn inte den där stora Nutellaburken, är du snäll), min vikt eller mina träningspass. Betyder det att jag, om jag fick frågan, inte skulle ha något emot att mina loggar offentliggjordes?

Nej.

Då kanske du svarar att det helt enkelt måste finnas något däri som jag skäms för. Om det inte var någonting skulle jag inte ha något problem med tanken på att göra mina loggar offentliga. Men så är inte fallet. Man måste inte skämmas över något för att inte vilja dela det med andra.

Tänk bara på ditt sovrum. Om det som händer därinne sker mellan två samtyckande vuxna så finns det väl inget att skämmas över. Ändå är det lätt att föreställa sig att folk skulle göra narr av en, eller till och med behandla en illa, om de fick tag på en hemmavideo som man spelat in häromkvällen med sin partner.

Vi lever i en värld fylld av idioter. Och även om många medborgare inte är idioter så skulle de tro på och följa idioter om dessa var tillräckligt högljudda. Det råder inga tvivel om att det inte finns något skamligt i att stödja människorättsförsvarare. Men i ett land där människor blir itutade av diktatorer att människorättsförsvarare förråder nationella intressen skulle många med rätta få panik när regeringen börjar tvinga människorättsförsvarare att publicera namnen på sina givare. Dessa människor blir rädda att deras relationer och anställning kan komma att lida när deras gåva offentliggörs. Detta stämmer särskilt för personer som donerar till människorättsförsvarare som arbetar med impopulära grupper, såsom hemlösa, invandrare, romer eller HBTQ-personer. Och många av de skulle, fullt förståligt, sluta ge.

Så när vissa regeringar hävdar att om människor inte ägnar sig åt något skamligt så skulle de inte få panik av tanken på att göra samma sak i offentligheten, och att de inte skulle bete sig annorlunda, ljuger de rakt upp och ner. När regeringar tvingar människorättsförsvarare att publicera namnen på sina privata bidragsgivare är det i själva verket rätten att visa medlidande i det privata som de vill ta ifrån oss. De vill att människor ska donera mindre och att människorättsförsvarare ska ha mindre pengar att använda i sin kamp för folkets rättigheter.

Förresten, här är loggen till mitt bästa träningspass.

DET HÄR BLOGGINLÄGGET ÄR EN DEL AV VÅR KAMPANJ FÖR EN EUROPEISK FRIHETSFOND. DU KAN LÄSA MER ON FONDEN OCH GÅ MED I KAMPANJEN HÄR.