Den 8 september debatterade det nederländska representanthuset möjligheten för tidigarelagd frigivning och hur ett livstidsstraff bör spenderas.
Nederländska institutet för mänskliga rättigheter har publicerat sina invändningar mot den senaste planen för att revidera livstidsstraff i Nederländerna.
Till döden
Sättet som Nederländerna utfärdar livstidsstraff på bryter mot mänskliga rättigheter. Ett livstidsstraff i Nederländerna innebär fängelsestraff till döden, och den enda möjligheten för tidigarelagd frigivning är officiell benådning från statssekreteraren för rättvisa. I praktiken har en sådan benådning endast beviljats en gång under de senaste 30 åren, för en fånge som var obotligt sjuk.
Europadomstolen har upprepade gånger påpekat att alla fångar bör ha realistisk möjlighet att friges. Möjligheten för frigivning kan inte bara vara teoretisk eller illusorisk. Utan "rätten till hopp" finns ingen möjlighet för frigivning, vilket räknas som omänsklig behandling under Artikel 3 av Europakonventionen.
Granskningssystem
Av den här anledningen vill statssekreteraren för säkerhet och rättvisa införa ett system för regelbunden granskning - ett viktigt steg som måste tas för att man ska kunna fortsätta utfärda livstidsstraff. Men förslaget för regelbunden granskning lämnar mycket övrigt att önska enligt Nederländska institutet för mänskliga rättigheter.
Statssekreteraren föreslår att livstidsfångar i vissa fall ska få delta i ett program för återanpassning efter 25 år. Efter att ha genomgått ett sådant program måste fången fortfarande ansöka om benådning. Ansökan granskas sedan av statssekreteraren.
Institutets invändningar
Nederländska institutet för mänskliga rättigheter har lagt fram sina invändningar mot förslaget i ett brev till representanthuset. För det första anser institutet att en domare bör granska livstidsfångars fall efter 25 år, istället för statssekreteraren.
Återanpassningsprogram bör påbörjas innan 25 år har gått, och i de fall då en domare beslutar att en fånge inte är redo att friges bör en ny granskning ske varje tredje till femte år.
Statssekreteraren bör inte få besluta om policyändringen på egen hand, som nu är planen. Ändringen måste istället lagstiftas. Detta är av särskild vikt då statssekreteraren har tillkännagivit att han vill efterforska möjligheten att öka det längsta fastslagna fängelsestraffet från 30 till 40 år.
Detta skulle innebära att tidpunkten för omvärdering inte infaller efter 25 år, utan ännu senare. Det är därför viktigt att representanthuset diskuterar konsekvenserna av en sådan förlängning med statssekreterare Dijkhoff.
Mer information
- Europadomstolens beslut om livstidsdomar i Murray-fallet
- Europadomstolens beslut om livstidsdomar i Vinter-fallet
Nederländska institutet för mänskliga rättigheter