I mitten av december presenterade den bulgariska regeringen sitt program för ordförandeskapet i ministerrådet inför nationalförsamlingen. Programmet fastställer fyra prioriteringar: ekonomisk tillväxt och social sammanhållning; ett europeiskt perspektiv på västra Balkan; säkerhet och stabilitet i ett starkt och enat Europa; samt den digitala ekonomin och färdigheter för framtiden. Ingen av dessa prioriteringar rör vid mänskliga rättigheter. Orden "mänskliga rättigheter" och "grundläggande rättigheter" förekommer inte ens i programmet. Det innehåller heller inga hänvisningar till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I sin helhet visar det inte på att Bulgarien erkänner mänskliga rättigheter, som behöver stärkas under dess ordförandeskap eftersom de hör till unionens grundläggande värderingar.
Prioriteringarna en stor besvikelse
När en ny regering tar över ordförandeskapet i ministerrådet, som växlar mellan medlemsländerna, tar den även över ansvaret för att sätta rådets agenda och fastställa ett arbetsprogram under sitt ordförandeskap.
Istället för att nämna mänskliga rättigheter handlar det Bulgariska programmet i stor utsträckning om "migrationshantering". Målet är att öka effektiviteten av "policyn för återvändande" och "hantering av gränskontroll" samt att "stärka [unionens] yttre gränser" mot bakgrund av "terrorism". I de få fall då en människorättspolicy omnämns uppger programmet att det bulgariska ordförandeskapet kommer att arbeta för jämlikhet mellan män och kvinnor samt för rättigheter för människor med funktionsnedsättningar och deras integration i samhället. Men det förekommer inga närmare detaljer.
Det förefaller därmed tydligt att det bulgariska ordförandeskapet inte tänker ta itu med några av människorättsfrågorna i unionen, vilket hittills har visat sig svårt att svälja. Dessa omfattar: underminering av rättssäkerheten och systemet för kontroller och motvikter i flera länder inom unionen; vitt utbredd rasdiskriminering samt diskriminering på etnisk eller religiös grund, islamofobi och hets mot folkgrupp; diskriminering i nationella straffrättsliga system; begränsad tillgång till kvalitativ utbildning för de som lever utanför samhället; den ständigt krympande pressfriheten; samt restriktioner på verksamheten för och i vissa länder till och med förföljelse av människorättsorganisationer.
Dessa frågor definieras i detalj i rapporterna från lokala och internationella människorättsobservatorier, inklusive EU:s byrå för de grundläggande rättigheterna (FRA). Programdokumenten för tidigare ordföranden i rådet, inklusive det estniska ordförandeskapet, tog heller inte itu med frågorna, åtminstone inte på ett tillfredställande sätt. Men Bulgarien, det enda landet som kommer att ta över ordförandeskapet i samband med samarbets- och kontrollmekanismen, tycks särskilt illa lämpat för att skapa förändring.
'Djup oro' för diskriminering
Även om vi förbiser kommentarerna och rekommendationerna från observatörer från icke-statliga människorättsorganisationer och begränsar oss till enbart rekommendationer som nyligen utfärdats av FN:s och ministerrådets officiella organ är bilden av Bulgarien inte särskilt tilltalande. Under år 2017 utfärdade två av FN:s konventionsorgan kommentarer och rekommendationer som framstår som oroande för ett land som har fått gå med i klubben av länder med högst standarder för människorättsskydd i världen.
I maj uttryckte Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering "djup oro" angående ökningen av fall som involverar hets mot folkgrupp och hatbrott i Bulgarien. Dessa brott utövas med straffrihet och riktas mot de huvudsakliga minoriteterna i landet: turkar, romer, judar, afrikaner, flyktingar och migranter. Kommittén noterade även den "fortsatta marginaliseringen av romer" i alla delar av samhället, och i synnerhet tvångsvräkningarna från deras hem, segregationen inom utbildning och den bristande tillgången till betalt arbete och sjukvård. Kommittén belyste i sina avslutande iakttagelser det våldsamma motståndet från statens territorium, samt dålig behandling och godtyckligt frihetsberövande.
Tortyr & många andra kränkningar av rättigheter
I december publicerade Kommittén mot tortyr, ett annat FN-organ, än mer oroande observationer. Dessa gällde den ostraffade och vitt utbredda misshandeln av häktade personer, särskilt individer som tillhör den romska minoriteten, på bulgariska polisstationer; omänsklig behandling av fångar och personer som placerats inom sociala institutioner samt sjukvårdsinstitutioner; samt misshandel och försök att slå tillbaka asylsökande. En särskilt stor oro för kommittén är det faktum att hundratals barn med intellektuella funktionsnedsättningar dog på institutioner under år 2000 och 2001 utan att någon skyldigförklarades. Kommittén noterade även att det under senare år skett en tillbakagång i samarbetet mellan icke-statliga organisationer och myndigheter, som vägrar låta oberoende icke-statliga organisationer bevaka människorättssituationen på institutionerna.
På regional nivå är Bulgarien ett av få medlemsländer i ministerrådet som Den europeiska kommittén mot tortyr utfärdade ett offentligt uttalande mot under år 2015. I uttalandet belyste kommittén de bulgariska myndigheternas bristande samarbetsvillighet för att förbättra förhållandena i förvarsanläggningar. Kommittén pekade även på polisens systematiska övergrepp mot fångar. Dessutom räknas Bulgarien till länderna med det högsta antalet icke-verkställda domar från Europadomstolen per capita. Dessa gäller kränkningar över hela spektrumet av mänskliga rättigheter som skyddas under Europakonventionen. Ett betydande antal av dem gäller kränkningar av rätten till liv som följd av polisens bruk av övervåld samt tortyr, omänsklig och förnedrande behandling.
Med allt detta i åtanke kan förväntningarna om att det bulgariska ordförandeskapet ska ta itu med unionens grava människorättsproblem inte vara höga. Det är svårt att föreställa sig att läget kan förbättras avsevärt även under Österrikes kommande ordförandeskap, med det högerextrema Frihetspartiet i koalitionsregering. Detta utgör en allvarlig utmaning för påverkans- och icke-statliga människorättsorganisationer. Dessa står inför omfattande underfinansiering och påtryckningar från regeringar i flera länder, och måste nu fördubbla sina ansträngningar för att åstadkomma positiv förändring.