Tech & Rights

Kommer det bli lättare för EU att skydda sina grundläggande värderingar när Storbritannien lämnat unionen?

Storbritannien är ett människorättsvänligt men euroskeptiskt land. Uppbrottet från EU kommer därför ha blandad inverkan på politiken kring EU:s grundläggande rättigheter.

by Israel Butler
Under det senaste årtiondet har brittiska politiker och media med jämna mellanrum begärt att Storbritanniens lag om mänskliga rättigheter (Human Rights Act) ska upphävas, så att landet kan avsluta sitt medlemskap i Europakonventionen och begränsa den rättsliga inverkan av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Men detta innebär inte att Storbritannien är fientligt mot mänskliga rättigheter i sig. Det huvudsakliga klagomålet gäller inte reglernas innehåll, utan snarare att de (felaktigt) anses vara europeiska regler, som införts av europeiska byråkrater, och övervakas av europeiska domare. Men till och med de brittiska euroskeptikerna är fortfarande förhållandevis fästa vid "medborgerliga friheter." Britterna föredrar konceptet medborgerliga friheter, trots att deras innehåll inte skiljer sig från Europakonventionens.

Storbritanniens människorättsprotokoll är långt från fläckfritt - betänk bara regeringens nyliga arbete för att legalisera massövervakning. Men jämfört med många av landets snart-frånskilda EU-partners gör Storbritannien ganska bra ifrån sig. Landet har ett domstolsväsen med stark integritet och hög kvalitet, antagligen världens främsta oberoende offentliga mediabolag, en nationell institution för främjandet av mänskliga rättigheter med högsta betyg från FN, låga nivåer av korruption och en generellt sett sakligt fungerande parlamentarisk demokrati.

Dessa nationella egenskaper innebär att Storbritanniens uppbrott från unionen kommer att ha blandad inverkan på EU:s strategi för politiken om de grundläggande rättigheterna.

1. EU kommer att förlora ett inspirerande medlemsland. Storbritannien fann ofta sitt land bland EU:s mer framgångsrika, särskilt i kampen mot rasistisk och könsdiskriminering. Den brittiska lagstiftningen som förbjuder diskriminering mot kvinnor och minoriteter fördaterar EU:s regelverk med ca 30 år.

Storbritannien anses vara ett ledande land i kampen mot hatbrott, och förhoppningsvis kommer man åter bevisa detta i hur man hanterar vågen av främlingsfientlighet i kölvattnet efter folkomröstningen. Det är även ett land som går i spetsen för avskaffandet av etnisk profilering - en polispraxis som är både ineffektiv och skadlig för samhället. Många av landets europeiska partners, såsom Frankrike och Nederländerna, har fortfarande misslyckats med att hantera problemet.

EU:s byrå för de grundläggande rättigheterna pekade ofta ut Storbritanniens människorättsvänliga politik som ett föredöme för andra länder. Byrån samlar in god praxis från hela Europa för att hjälpa regeringar att lära sig av varandra. Institutionens forskare har ofta svårt att se till att alla länder är lika representerade bland exemplen för "inspirerande praxis." Storbritannien har ofta ett oproportionerligt högt antal positiva exempel jämfört med sina grannar.

2. Storbritanniens uppbrott kan göra det lättare för andra regeringar att stärka rättsskyddet i EU. Under de senaste åren har Storbritannien motsatt sig samtliga åtgärder som skulle kunna anses ge mer makt till EU - även om det är makt att främja värderingar som Storbritannien stödjer inrikes och utomlands, såsom rättssäkerhet och demokrati:

  • Storbritannien är ansvarig för att ha fördröjt EU från att gå med i Europakonventionen. Om EU skulle gå med i konventionen skulle individer kunna vända sig direkt till domstolen i Strasbourg i fall då EU (snarare än nationella regeringar) bryter mot deras rättigheter.
  • Storbritannien har skjutit ner förslag om att lägga till EU:s brottsbalk på listan över frågor som EU:s byrå för de grundläggande rättigheterna kan rapportera om. Byråns forskning skulle kunna hjälpa att märka ut när EU-medborgare behandlas orättvist i sitt eget eller ett annat lands straffrättsliga system.
  • År 2013 begärde Tyskland, Nederländerna, Finland och Danmark att unionen skulle finna nya sätt att skydda de grundläggande rättigheterna, rättssäkerheten och demokratin inom Europa. År 2014 svarade kommissionen med att skapa ett "ramverk" för rättssäkerhet som gör det möjligt att utreda om ett EU-land äventyrar rättssäkerheten - vilket för nuvarande är fallet i Polen.

Storbritannien försökte sabotera kommissionens nya förfarande. Landet bad rådets juridiska avdelning att ge sitt utlåtande om ramverkets lagenlighet, trots att man var medveten om att utlåtandet skulle bli negativt. Andra regeringar höjde på ögonbrynen, särskilt då en sådan begäran vanligtvis bara kan genomföras av ordförandelandet (som vid tillfället var Italien). Det är svårt att hitta en rättslig expert inom EU som håller med rådets juridiska avdelnings analys.

  • Därefter påbörjade de nationella regeringarna i rådet en egen process för att hjälpa skydda rättssäkerheten - en årlig "rättssäkerhetsdialog." De första två dialogerna har haft extremt blygsamma ambitioner, delvis på grund av Storbritanniens motstånd till utvidgning av EU:s granskningsmöjligheter. Under den senaste tiden har andra EU-regeringar, såsom Belgien och Italien, börjat begära ett starkare förfarande, och Brexit har avlägsnat ett avsevärt hinder för utveckling.

3. Återfallande regeringar i Ungern och Polen kommer att bli mer mottagliga för påtryckningar från EU. Den brittiska regeringen allierade sig med Ungerns Viktor Orbán och Polens Beata Szydło i utbyte mot deras stöd i frågor om flyktingpolitik och folkomröstningsförhandlingarna inför Brexit. Storbritanniens stöd har underminerat unionens och andra regeringars försök att använda politisk isolering för att sätta dessa regimer under press för hur de attackerar sina domstolar och offentlig media samt hur de försvagar människorättsskyddet.

Utan Storbritannien kan EU ha bättre möjligheter att rädda sig självt. Populister vill inte bara slita sönder EU; de vill även bryta ner unionens värderingar om demokrati, grundläggande rättigheter, och rättssäkerhet. Unionen kunde inte hantera det sistnämnda hotet samtidigt som en så inflytelserik medlem som Storbritannien höll utvecklingen tillbaka.