För att lära sig om hur ett humant fängelse fungerar åkte representanter från Föreningen för försvar av mänskliga rättigheter i Rumänien - Helsingforskommittén på en rundtur av Haldenfängelset i Norge, där fångar åtnjuter många av vardagslivets friheter, men inte frihet i sig.
Vi började vårt besök på Haldenfängelset med en "fängelsefrukost" i konferenssalen. Tillsammans med fängelsedirektören och den äldsta tjänstgörande vakten åt vi omeletter med grönsaker och skinka, sallad, apelsinjuice och kaffe.
Fångarna får samma mat. Det är inte som i Rumänien, där något skopas up ur en gryta. De får färdiglagade måltider som de sedan värmer up i köken som finns i alla sektioner i fängelset. Det finns ett vardagsrum per tio till tolv celler, och det ser ut som ett vanligt vardagsrum i ett vanligt hus. Om fångarna inte tycker om maten som fängelset serverar kan de köpa andra produkter i fängelseaffären, som ser ut som en vanlig mataffär, med ett brett utbud av produkter.
Byggt med ett annat tankesätt
Halden är inte ett typiskt fängelse, inte ens i Norge. Alla talar om för oss att det inte är ett typiskt fängelse. Visserligen såg vi samma kvalitet på anläggningarna i Bredtveits kvinnofängelse, som vi besökte dagen innan. Men Halden byggdes med ett annat tankesätt.
På 30 hektar i en elegant liten stad mellan fjordarna i södra Norge, där folk tar båten till Sverige för att handla eftersom det är billigare, satte några danska arkitekter sina talanger i arbete. De byggde något som, om det inte var för den omgivande muren, inte skulle ha varit ett fängelse överhuvudtaget. Det skulle kunnat vara ett sjukhus, en skola eller någon annan offentlig byggnad, byggd av trä, glas, stål och sten. Fönstren har inga galler, det finns inga övervakningstorn, ingen ståltråd och inga elstängsel. Det finns heller inga kameror, varken i korridorerna, rummen, lektionssalarna eller verkstäderna. Vakterna bär inga skjutvapen.
Som en före detta fängelsedirektör sade: man kan inte vara friare än så, bara om man ges nyckeln till sin cell.
Halden använder ett innovativt säkerhetskoncept som kallas "dynamisk säkerhet": vakter blandas med fångar, och genom att alltid finnas där förhindrar de potentiella konflikter genom att diskutera problem med fångarna på plats. Halden har 258 fångar. Det är fängelset med näst störst fängelsebefolkning i Norge, och har 290 anställda.
Begränsade straff
Konceptet som tillämpas där gäller i hela Norge: fängelselivet får inte skilja sig från livet utanför fängelset. Den enda skillnaden är bristen på rörelsefrihet. Straffet får inte gå bortom vad som krävs för att fången ska kunna få hjälp; fångar förbereds för att släppas från dag ett i fängelset.
Det första fångar i Rumänien måste göra när de träder in i fängelsesystemet är att gå en kurs som heter "Förberedelse för livet i fängelse." Det finns så klart annat också, men först efter det.
Are Høidal, Haldens direktör, berättar att målet är att få "fångar att arbeta, betala skatt, skaffa familj och ha motivation." Därför får fångar, från dag ett på anläggningen, hjälp att hitta sin motivation genom stödsamtal. Det är inte alla som hittar den. Halden är ett högsäkerhetsfängelse, där det sitter mördare, sexförbrytare, psykiskt sjuka personer, drogmissbrukare och småbrottslingar.
På nyheterna, till ett pris
Høidal är stolt över att driva det bästa fängelset i världen, där alla fångar skulle vilja sitta, och bara 20 procent av frisläppta fångar begår nya brott. Det är långt under medel i Norge för de senaste årtiondena, och betydligt lägre än nuvarande siffror i Rumänien och andra länder.
Men andelen återfall är ett koncept som kan diskuteras. Det bör uppmätas fem år efter att fångar släppts fria för att vara korrekt. Man bör även ha i åtanke att en del av brottslingarna är utländska medborgare. Faktum är att utländska medborgare utgör en tredjedel av alla fångar i Norge. Men de räknas inte in i procentsatsen eftersom de flesta av dem skickas tillbaka till sina hemländer efter att de släppts.
Are Høidal erkänner att de 20 procenten är uppmätta endast två år efter att fångarna släppts, och innefattar enbart medborgare av de nordiska länderna.
Halden är redan känt för vad som händer där. Michael Madsen och Michael Moore har gjort dokumentärer om det; det har skrivits om i internationell media; vid dess invigning spelade vakterna in en video när de sjunger "We are the world"; delegationer kommer hit varje vecka för att lära sig dess hemlighet.
Hemligheten ligger så klart i fångarnas attityd, men det handlar också om pengar. Fängelset öppnades år 2010 och kostade 250 miljoner dollar. Høidal erkänner att kostnaden idag skulle vara den dubbla. Det är inte alla länder som har råd att erbjuda sina fångar sådana villkor. Och alla samhällen är inte villiga att behandla sina fångar på ett så humant sätt.
Ett skjutvapen per fängelse
På 1980-talet var läget även väldigt annorlunda i Norge. Are Høidal kom in i fängelsevärlden år 1983, och han minns att många av fångarna hade psykiatriska problem på den tiden, drogkarteller penetrerade fängelsen, fångar demonstrerade och flydde, tre vakter dödades och andelen återfall var 70 procent — som i dagens Rumänien.
Men vakterna bär inte vapen, och det gjorde de inte då heller. Om det krävdes ringde de polisen. Direktören hävdar att man till och med på 60-talet bara hade ett enda skjutvapen i varje fängelse, på ett säkert ställe.
"När jag kom in i systemet blev jag tillsagd att vi inte måste prata med fångarna om deras problem; vår plikt var bara att skydda dem. Interaktionen mellan vakter och fångar var minimal. Nu arbetar våra vakter, äter med fångar, idrottar och tar promenader tillsammans. Det är konceptet dynamisk säkerhet. En vakt måste bli mer än en vakt, en socialarbetare," säger Are Høidal.
Visserligen tyckte inte alla om det, både bland fångar och vakter. Än idag skämtar man om den höga nivån av närhet mellan de två grupperna. I matsalen finns en enorm muralmålning som visar en vakt avbildad som en gigantisk mygga. Budskapet är att de som finner livet outhärdligt bredvid en vakt borde uppleva hur livet skulle vara i ett tält fullt av myggor.
'Det krävs en hel by'
Men framgången för konceptet är inte bara rättsväsendets verk; hela samhället måste engageras. Resolutionen (det vita pappret) som fastslår att rättsväsendet måste arbeta för normalitet och att rehabilitera fångar antogs år 2008 med stöd och signaturer från fem ministrar: justitieministern, utbildningsministern, kulturministern, hälsoministern, och ministern för lokala myndigheter.
Precis som det krävs en hel by för att uppfostra ett barn så krävs det ett helt samhälle för att hjälpa en före detta fånge bli en god medborgare igen. I det norska systemet arbetar till exempel personal såsom läkare, präster och lärare inte enbart i fängelser; de arbetar även i samhället, så att samhället gradvis vänjs vid förbrytare, och förbrytare vänjs vid samhället.
Man har skrivit under en liknande resolution för fängelsesystemet i Rumänien. Den blev till och med lag genom en nödförordning i juli år 2015. Den kallas den "Nationella strategin för social integration av fångar, implementerad på nationell nivå." Filosofin är i grund och botten att man bör samarbeta och att alla delar av samhället bör involveras i fångarnas återanpassning. Det är bara det att strategin uppenbarligen inte fungerar. Ingen vet varför, åtminstone inte officiellt.
Fångar håller sig aktiva
I Halden, som i alla andra fängelser i Norge, får fångar inte spendera all sin tid på sina rum och framför TV:n, trots att de har allt de behöver i sina celler på tolv kvadratmeter. De måste välja mellan arbete och skola. De kan ta olika kurser, från kreativitetskurser till skolkemi-, fysik- och filosofikurser. De kan också välja att specialisera sig genom någon av de sju yrkeskurserna som erbjuds i fängelset, och leder till en examen, inom snickeri, bilservice, maskinlära eller metallbearbetning. De kan även välja att lära sig att spela ett instrument i en av de tre inspelningsstudiorna i fängelset.
När vi kom in i studion satt två fångar klädda som gamla rockare och arbetade på en av låtarna till deras första album. Deras band kallas Criminal Records och de skrattade när vi sade att de inte såg ut som fångar. "Då kan vi ju låtsas att vi inte är det," svarade en av dem, som tillade att han måste stanna i fängelset "för ytterligare tre album."
'Fortfarande ett fängelse'
Direktören påpekar ibland att Halden fortfarande är ett fängelse. Det finns fångar som blir arga och ibland måste de isoleras. Men till och med de utrymmen där fångarna tar promenader är annorlunda. De har konst på väggarna och ser ut över en enorm trädgård som omger fängelsebyggnaderna. Fängelsets signum är en bild av en fånge som kastar klotet från kedjan som är fastbunden i hans ben. Det trycks på olika kampanjmaterial som fångarna tillverkar i den grafiska studion, och som säljs i stadens affär för Röda korset.
I fängelsets korridor, på anslagstavlan för Byrån för återanpassning, sitter an A3-affisch om ett fängelse som norrmännen har hyrt i Nederländerna. "Åk på semester till Holland," skämtar direktören, och påpekar att fångar som vill flyttas till Nederländerna måste kunna en del engelska. Detta visade sig vara ett problem för många av de utländska fångarna.
Are Høidal avslutade presentationen av sitt "kungarike" utan att ha sagt något förkastligt om Haldenfängelset. Under promenaden pratade vi med flera fångar, till och med en rumän. De hyllade alla fängelset, förutom en alban, som klagade. Han viskade att alltihop är en fasad som organiserats av PR-avdelningen som gör Halden så känd; han sade att livet i fängelse fortfarande är svårt.
Direktören erkände att Halden fortfarande är ett fängelse, men det är det bästa samhället kan erbjuda förbrytare för tillfället, och det kommer att finnas kvar de närmsta hundra åren, om mänskligheten inte kan hitta ett annat sätt att förlåta de som begått misstag.